Claes Nordmark, som tidigare varit både kommunalråd i Boden och ordförande för Norrbottens Kommuner, åtalades för försök till våldtäkt under våren 2025. I juli 2025 dömdes den tidigare norrbottniska toppolitikern för sexuellt övergrepp, av en enig tingsrätt. Idag, den 16/9, friades han av en enig hovrätt i en dom som både lämnar en dålig eftersmak och ger upphov till en intressant juridisk frågeställning: Vad krävs egentligen för att någonting ska vara bevisat, bortom rimligt tvivel?
De senaste åren har en av Norrbottens stora politiska snackisar inte haft med sakpolitik att göra. Istället har ämnet för många samtal varit domen mot Claes Nordmark, Bodens tidigare kommunalråd, som fick lämna sina politiska uppdrag efter att han, i juli 2025, dömdes för sexuellt övergrepp. Nordmark var dessutom en väldigt hyllad politiker, som fått utmärkelser som bland annat årets förändringsledare 2024 och årets supertalang inom offentlig sektor 2025. Men det var innan han åtalades för våldtäktsförsök. Efter det, kan HON avslöja, att hans namn har försvunnit från 4potentials hemsida över supertalanger 2025. Vi kan bara spekulera i varför.
Då räcker inte bilder på skador, med utlåtande från rättsläkare, som stämmer överens med det målsägaren beskriver.
För den som har följt fallet nära, och säkerligen även för parterna själva, har väntan på hovrättens prövning varit lång. Efter att drygt ett år passerat, sedan tingsrättens fällande dom, kom idag hovrättens avgörande. Och det var säkerligen fler än jag som satte kaffet i halsen, efter att ha läst hovrättens resonemang och slutsatser. Claes Nordmark frias från alla anklagelser, i brist på bevis. Istället tycker hovrätten att ord står mot ord, i en dom som verkligen borde skapa en landsomfattande debatt om våra beviskrav. För vad krävs egentligen för att någonting ska vara ställt utom rimligt tvivel?
Ja, om du frågar Hovrätten för Övre Norrland så krävs det väldigt mycket. Särskilt om den som åtalas för sexualbrott också har en trovärdig berättelse, där han hävdar samtycke. Då räcker inte bilder på skador, med utlåtande från rättsläkare, som stämmer överens med det målsägaren beskriver. Det räcker inte heller om målsäganden, i kombination med det, har fått sms från den åtalade efteråt där han undrar om allt är okej. Inte heller att målsäganden, utöver det, har både anhöriga och poliser som kan vittna om att målsäganden har berättat om övergreppet, och anmält det, i nära anslutning till händelsen. Istället menar hovrätten att det, fortsatt, är en fråga om ord mot ord.
Utöver att den här domen verkligen borde skapa debatt, precis som snippa-fallet för några år sedan gjorde, borde hovrättens dom också överklagas till Högsta Domstolen. För frågan om vilken bevisning som faktiskt krävs för en fällande dom i sexualbrottsmål är en viktig fråga att klargöra. Både i det enskilda ärendet och för den framtida rättstillämpningen inom området. För vem ska annars våga, och orka, anmäla?