Cissi Wallin: ”Vi engagerade hela Sverige – nu fortsätter vi möblera om”

Sällan har väl så många pratat om psykiskt våld, eller ”privata bråk i relationer”, som en del väljer att kalla det. Oavsett så har vi på HON media visat varför vi har ett existensberättigande. Aldrig förr har jag, i egenskap av ansvarig utgivare för den här sajten, och min kollega Michelle Bedrup (grundare och redaktör) blivit så nedringda och omskrivna av och i andra svenska medier.

Man vill veta hur vi tänker. Hur vi lyckas nå så stor publik på så kort tid. Den här sajten går som tåget, vår Instagram har exploderat. Genom de kritiska frågorna om att ”hänga ut män” lyser en fascination. Var det inte media som hade en kris? Inte vi! Trötta chefer på de stora mediehusen sneglar hitåt och försöker greppa om det kanske finns ett framgångsrecept att ”låna”.

Vad händer när några kvinnor runt medelåldern börjar gå emot dessa uråldriga patriarkala grundbultar, omdöpta till ”pressetik”? Tydligen en hel del

Svaret är enkelt. Vi skriver om och för en målgrupp som blivit systematiskt negligerad, alltid. Kvinnors verklighet har alltid skildrats på ett villkorat vis. Konventionella medier älskar att intervjua duktiga och ofarliga kvinnor som inreder, odlar och bakar. Som inte förargar genom att berätta den verkliga, hela historien. Männen som utsätter och söndrar har systematiskt anonymiserats. Allt för att skydda deras ära och heder över allt annat.

Vad händer när några kvinnor runt medelåldern börjar gå emot dessa uråldriga patriarkala grundbultar, omdöpta till ”pressetik”? Tydligen en hel del.

Konventionella medier gör allt för att förminska oss på HON till ”en uthängningssajt” som ”inte använder journalistiska metoder”. Man hänger upp allt på mig, som om det vore en galen kvinnas enmansshow. Okej att man måste besitta ett stabilt mått galenskap för att orka jobba med detta varje dag. Men det påståendet är att osynliggöra alla mina kollegor. De andra kvinnorna som varje dag fyller den här sajten med allt från modig granskande journalistik till intressanta intervjuer med inspirerande människor av honkön.

Man tycks tro att dessa lama härskartekniker ska skrämma eller stressa oss till att ge upp. Då har man gravt underskattat kvinnlig vrede, med en smula förklimakterium, som drivkraft.

Snart har vi funnits i två månader. Och aldrig har väl alla reaktioner, främst allt stöd men också all panik, påmint så tydligt om vikten av att fortsätta.

Männens våld tar tyvärr inte slut, inte heller tar de unga tjejerna och kvinnornas livsöden att berätta om slut. Så vi fortsätter, så länge vi behövs.

Tack till dig som läser och stöttar! Och varmt välkommen att följa oss framåt.

Ps: Michelle vill addera att hon inte är medelålders utan bara 33. Ds.