DN granskar vår medieetik – men glömmer sin egen

Dagens Nyheter ägnar två helsidor åt att ifrågasätta vår journalistik, finansiering och medieetik. Samtidigt beskrivs en våldtäkt som en man dömts för som en ”anklagelse”. Nu riktar HON:s redaktör Michelle Bedrup skarp kritik mot DN:s publicering – och frågar varför tidningens medieetiska principer inte tycks gälla den egna redaktionen.

Foto: privat/faksimil från DN

Två hela sidor. Dagens Nyheter har ägnat två helsidor åt HON Media. Det är förstås smickrande att vara så intressant. Mindre smickrande är att läsa resultatet.

För det är något närmast komiskt över att en tidning ägnar ett omfattande reportage åt att lära andra hur journalistik och medieetik ska bedrivas, samtidigt som den egna publiceringen väcker en rad grundläggande frågor.

Jag tänkte därför bjuda på en liten omvänd medieetisk lektion.

Vi kan börja med formuleringen att jag har ”anklagat en man för våldtäkt”.

Mannen är dömd för våldtäkt mot mig.

Ändå väljer DN att beskriva det som en anklagelse. En ganska intressant språklig övning. En fällande dom finns, men kvinnan fortsätter tydligen att vara den som anklagar.

Hade DN beskrivit en kvinna som någon som ”anklagat en man för rån” om mannen redan dömts för rånet? Eller hade man skrivit att kvinnan utsatts för rån och att mannen dömts?

När det gäller mäns våld mot kvinnor verkar det finnas en särskild förkärlek för formuleringar som skapar distans till det som faktiskt har hänt.

Men det är klart. Det är ju bara en kvinna som berättar om en våldtäkt. Och mannen är ju bara dömd för den.

En liten lektion i journalistisk etik, från mig till er

Det blir nästan ännu mer intressant när man läser resten av artikeln.

Vi gillar journalistisk etik. Faktiskt så mycket att vi gärna ser att den tillämpas även på Dagens Nyheters egen redaktion

DN ägnar betydande utrymme åt att problematisera HON Medias medieetik, våra publicistiska överväganden och vårt ansvar. Vi får en genomgång av hur journalistik bör bedrivas och vilka etiska principer en redaktion bör följa.

Utmärkt. Vi gillar journalistisk etik. Faktiskt så mycket att vi gärna ser att den tillämpas även på Dagens Nyheters egen redaktion.

Vi har exempelvis inte ens fått möjlighet att läsa igenom våra egna citat före publicering eller kontrollera att våra uttalanden återges korrekt och i rätt sammanhang.

Det är uppenbarligen viktigt för DN att diskutera hur HON Media bedriver journalistik. Men hur var det nu med den egna noggrannheten?

Vi tänker inte kräva att DN ska följa våra publicistiska riktlinjer. Vi nöjer oss med att förvänta oss att de följer sina egna.

Vårat arbete förminskas till tiggeri

Sedan har vi förstås den närmast sensationella uppgiften om att HON Media fått in strax under en miljon kronor via Swish.

Man får nästan intrycket av att DN upptäckt en ny, tidigare okänd finansieringsform inom mediebranschen.

Låt mig reda ut mysteriet.

Vi säljer journalistik. Precis som DN har vi artiklar bakom betalvägg. Läsare betalar för att få tillgång till vårt innehåll. Betalningen sker via Swish.

Det är alltså inte en insamlingsbössa. Det är en betalvägg.

Hade vi tagit betalt via kontokort, faktura eller någon annan betaltjänst hade affärsmodellen varit exakt densamma.

DN säljer prenumerationer. Aftonbladet säljer Plus. Expressen säljer Premium. Vi säljer tillgång till journalistiskt innehåll.

En ganska enkel affärsmodell. Kanske till och med en som DN känner igen. DN omsatte själva drygt 1,3 miljarder förra året.

De stora mediehusen omsätter miljardbelopp. Det är inget märkligt. Journalistisk verksamhet kostar pengar och behöver intäkter.

Men när HON Media tar betalt för sina artiklar verkar själva betalningsmetoden plötsligt förtjäna en särskild plats i nyhetsrapporteringen.

Vi undrar om DN hade skrivit att vi fått in hundratusentals kronor via kortbetalningar om vi använt Klarna i stället? Det hade onekligen varit en spännande rubrik.

Journalistiskt körkort nästa?

En annan återkommande underton i artikeln är frågan om vilka som egentligen får bedriva journalistik och hur den ska se ut.

Vi kan lugna DN med att vi inte har bett om deras tillstånd.

Det svenska medieetiska systemet beskrivs gärna som en garant för oberoende och opartiskhet. Samtidigt utser mediebranschen själv hälften av ledamöterna i Mediernas Etiknämnd. Branschen är alltså med och utser dem som ska granska den. En ganska behändig konstruktion, kan man tycka.

Kanske borde vi också prata mer om vad pressetik faktiskt innebär. För den kan väl knappast vara ett regelverk som enbart gäller när andra publicerar?

Att kräva ansvar av andra är enkelt. Att leva upp till samma krav själv verkar betydligt svårare.

Innan DN delar ut fler lektioner i medieetik kanske redaktionen ska börja med att kontrollera sina egna läxor.

Och att en publikation utmanar det etablerade medielandskapet är inte i sig ett publicistiskt problem.

Kanske borde vi prata om det journalistiken faktiskt handlar om?

En sak blir särskilt tydlig i den här debatten. Väldigt mycket energi ägnas åt HON Media. Våra publiceringar, vår finansiering, våra metoder och vårt existensberättigande.

För det är trots allt inte HON Medias existens som är det stora samhällsproblemet

Betydligt mindre energi verkar ägnas åt varför kvinnor dokumenterar mäns våld. Varför de sparar inspelningar, meddelanden och filmer. Varför så många upplever att de måste samla bevis för att över huvud taget bli trodda.

Det är en diskussion vi gärna hade sett mer av.

För det är trots allt inte HON Medias existens som är det stora samhällsproblemet. Det är mäns våld mot kvinnor och de strukturer som gör att kvinnor gång på gång måste bevisa vad de utsatts för.

Vi välkomnar granskning. Vi tål kritik och förväntar oss att våra publiceringar granskas. Men då måste väl samma princip gälla åt andra hållet?

DN har ägnat två helsidor åt att granska vår medieetik.

Jag har bara en liten fråga tillbaka:

När tänker ni börja tillämpa samma journalistiska självreflektion på er egen redaktion?

Vi kan börja med ordvalet. Det verkar behövas.

Journalist och redaktör HON.