I fredags upptäckte jag att mitt internet inte fungerade.
I mina sms såg jag en påminnelse från Telia. 399 kronor. Jag betalade av bara farten, för jag orkade inte ha ännu en sak hängande över mig.
Sen kom jag på det.
Abonnemanget kan ju inte ens stå på mig.
Jag har betalningsanmärkningar. Precis som många andra kvinnor med skyddade personuppgifter har jag fått dem efter att gång på gång ha tvingats släppa allt. Flytta. Gömma mig. Skydda mina barn. Hantera rättsprocesser, hotbilder och alla praktiska katastrofer som uppstår när ett helt liv måste brytas upp.
När man flyr får man ofta höra:
”Ekonomin tar vi sedan.”
Men när kommer det där sen? Och vem ska hjälpa mig då?
När jag ringde Telia fick jag veta att abonnemanget stod på mitt ex, som nu är frihetsberövad och samtidigt utgör en hotbild mot mig.
Jag får inte ens stå på mitt eget bredband. Telia frågade om någon annan kunde stå på abonnemanget åt mig. Men vem? Jag har inga vuxna anhöriga som kan ta ansvar för ännu en del av mitt liv.
De kunde samtidigt se att jag hade betalat bredbandet i över ett år. Jag frågade om jag kunde få betala i förskott varje månad.
Nej. Det gick inte.
När jag ringde Telia fick jag veta att abonnemanget stod på mitt ex, som nu är frihetsberövad och samtidigt utgör en hotbild mot mig. Det var uppsagt, men mitt telefonnummer och min mejladress fanns registrerade som kontaktuppgifter.
Jag hade inte registrerat dem.
Efter en och en halv timmes runtbollande fick jag besked om att mitt nummer hade tagits bort och att jag borde få tillbaka de 399 kronorna. Jag kopplades till person nummer fyra.
Men där tog det stopp.
De kunde inte se betalningen. Jag skulle ringa tillbaka om några dagar. När jag bad dem anteckna vårt samtal ville de inte göra det.
Lägg på. Börja om. Förklara igen.
Det här är en helt vanlig dag i mitt liv. En helt vanlig dag med ekonomiskt eftervåld.
Ett av mina ex tog lån i mitt namn som jag fortfarande betalar på. Det raserade min ekonomi. Förövare tar inte bara våra pengar – de tar vår ekonomiska framtid i besittning. Lån, abonnemang och skulder följer efter oss långt efter att vi har lämnat dem.
Jag har lämnat männen.
Men konsekvenserna har inte lämnat mig.
Samhällsapparaten fortsätter dessutom att göra mitt liv svårare. Min post går via Skatteverkets postförmedling. Den kommer ofta för sent och ibland inte alls. Jag kan få en påminnelse innan den ursprungliga fakturan har kommit. Jag har till och med fått en påminnelse innan själva kallelsen till vården nått mig.
Ändå är det jag som ska betala avgiften. Det är jag som anses ha varit sen.
När jag öppnar Kivra ser jag hur beloppen har dragit iväg hos Visma Amili och Kronofogden. Skuldberget har vuxit till summor som jag inte har någon möjlighet att komma ikapp.
Därför är 399 kronor inte bara 399 kronor.
Det är pengar för ett bredband som jag har betalat men inte ens får stå på själv. Pengar som kanske hade kunnat stoppa ännu en påminnelseavgift eller skuld från att gå vidare till Kronofogden.
Men det är också en och en halv timme av mitt liv – och fler timmar när jag måste ringa tillbaka. Alla telefonköer, olika besked och nya personer som jag måste berätta samma historia för. Allt jag själv måste hålla reda på, bevisa och följa upp.
Jag är så trött på att börja om.
Jag lämnar en förövare, men det är jag och mina barn som måste försvinna. Det är jag som ska ringa alla samtal, rätta alla fel, bära alla kostnader och ansvara för vår säkerhet.
I dag behöver jag ringa Skatteverket om en ny sekretessmarkering, eftersom ett fel vid min senaste flytt gjorde att jag inte fick skyddad folkbokföring.
Jag behöver också ringa BOPS = (Brottsoffer och personskydd inom polisen), igen. Rättegången är bara några dagar bort, men beskedet är att jag själv ska skydda mig. Jag ska flytta igen, byta namn, radera mina sociala medier, helst gå upp i rök och gömma mig under en sten och rycka upp mitt och mina barns liv ännu en gång.
Utan praktisk hjälp. Utan ekonomisk hjälp.
Är det rimligt?
Jag lämnar en förövare, men det är jag och mina barn som måste försvinna. Det är jag som ska ringa alla samtal, rätta alla fel, bära alla kostnader och ansvara för vår säkerhet.
Det är inte bara pengar som försvinner.
Det är min tid. Min kraft. Min trygghet. Stressen och oron tickar direkt ur mitt och mina barns liv.
Vissa dagar är det svårt att se ljuset i tunneln.
För varje gång jag tycker mig ana det ställer den så kallade samhällsapparaten upp ännu ett hinder framför mig.
Och sedan ännu ett.