Polisen letar efter mig
Bland det sjukaste jag varit med om hände idag, men jag tar det från början.
Klockan ringde 06.00 och jag vaknade upp med barnen som kommit intassandes under natten till mig. Frukosten flöt på som vanligt, och jag fick tjata en del om att de skulle klä på sig så att vi skulle komma iväg i tid. Bussresan gick bra, och lämningen likaså.
Med lurarna i öronen åkte jag hem. När jag kommer fram till hyreshuset som vi bor i, går jag in genom entrén, trycker på hissknappen och kliver in. När hissdörren är på väg att stänga igen hör jag, trots hörlurar, hur någon springer mot hissen och sätter sin fot emellan för att hindra att hissdörren stänger igen.
Sekunden senare presenterar han sig som polis, och frågar med allvarlig röst om jag är kvinnan han söker.
Hjärtklappningen var total, och rädslan attackerade mig som ett hårt slag i magen. Hissdörren åkte upp. På andra sidan stod en lång, reslig man med svarta boots, kraftigare cargobyxor och en mörk, tightare tröja av kraftigt funktionsmaterial och stirrade tillbaka på mig med en kall blick. Bakom örat slingrade sig de genomskinliga sladdarna ner in under tröjan.
Han bar på några papper, och längst upp i bunten ser jag det som får det att vända sig i magen på mig. En bild av mig, från mitt passfoto, utskriven i A4-storlek.
Sekunden senare presenterar han sig som polis, och frågar med allvarlig röst om jag är kvinnan han söker. Med hjärtat som inte slagit lika snabbt och hårt sen jag flydde från X, har jag först svårigheter med att få fram orden. Jag blir alldeles kall, samtidigt som det går kårar längs med ryggen.
Jag bekräftar att jag är hon, varpå civilpolisen tar fram ett kuvert och säger att han är där på uppdrag som delgivningsman. Jag skriver med skakig hand på ett papper samtidigt som han frågar mig om varför jag varit så svår att få tag på.
Rösten vill fortfarande inte riktigt vara med mig, men jag svarar att jag har skyddad identitet. Polisen bekräftar att han vet det, men undrar varför. Efter att jag förklarat att jag flytt tillsammans med mina barn undan deras våldsamma pappa, fortsatte han berätta att han och hans kollega letat efter mig i ca en vecka. De har knackat dörr i husets alla trappuppgångar för att fråga efter mig.
Jag blir minst sagt mer rädd och orolig. Om poliserna vet att jag har skyddad identitet, borde de verkligen få agera som de gjort då? Som om jag gjort något fel? Det här kan ju kompromissa med mitt och mina barns skydd och göra att vi röjs. Tänk om X hittar oss? Sist vi såg honom flydde vi för våra liv. Om han var arg då, vågar jag inte ens spekulera i hur han är nu. Då måste vi fly igen. Börja om på nytt, i en ny stad, med en ny påhittad historia om vilka vi är.
Innan polisen lämnar mig ståendes utanför hissen säger han att det är positivt att de nu vet var de får tag i mig om de skulle behöva leta upp mig igen. Jag skyndar mig upp till lägenheten, kliver in och låser dörren direkt.
Jag blir stående någon sekund, sen sätter jag mig ner, med skor och jacka fortfarande på. Försöker landa. De var precis här och letade efter mig.
Hände det här verkligen mig alldeles nyss?