Så kom domen.
Jag läser att han döms för samtliga åtalspunkter. Rätten beskriver min berättelse som klar, sammanhängande och konsekvent. Fotografier, meddelanden och vittnesuppgifter ger stöd. Hans förklaringar håller inte.
Det är upprättelse. Jag tänker inte förminska betydelsen av att bli trodd efter att ha behövt försvara min berättelse inför mannen som gjorde mig illa.
Men lättnaden får knappt plats innan nästa fråga kommer.
När är han ute?
Tre misshandelsfall och hot. Det är vad som prövats ur en relation jag upplevt som ett år av terror. Händelser som i åtalet fått egna punkter, men som i mitt liv aldrig varit fristående.
Mellan dem levde jag också. Försökte förstå. Anpassade mig. Tog hand om barn. Försökte hålla honom lugn och undvika nästa utbrott.
Ingen åtalspunkt rymmer hela det livet.
Men jag har fortsatt för att barnen behöver mig. För att flytten måste bli gjord. För att räkningarna kommer och livet kräver svar även när jag knappt orkar formulera en mening till.
Jag höll mig flytande. Som vanligt.
Inför domen fortsatte jag att fungera.
Flyttat ut ur bostaden vi flyttade till tillsammans. Tagit hand om barn och försökt få vardagen att fungera. En sväng in på sjukhuset och ut igen. Jag hann till och med med bokmässan i Göteborg.
Jag har arbetat, pratat och planerat. Gjort sådant som visar att jag fortfarande finns utanför det han utsatt mig för.
Samtidigt har samma fråga följt med överallt:
Tänk om han släpps?
Det är lätt att se en kvinna som ordnar saker och tänka att hon klarar sig. Att handlingskraft betyder att det finns kraft kvar.
Men jag har fortsatt för att barnen behöver mig. För att flytten måste bli gjord. För att räkningarna kommer och livet kräver svar även när jag knappt orkar formulera en mening till.
Att jag fungerar säger väldigt lite om vad det kostar.
Rätten ser risken. Jag ska leva med den.
Han blir kvar i häkte tills fängelsestraffet får verkställas. Rätten anger recidivfara som skäl: risk för att han begår nya brott.
Det är en kort formulering i domen.
För mig handlar den om vem som kan stå utanför dörren. Om ett telefonnummer jag inte känner igen. Om att behöva tänka flera steg framåt varje gång jag lämnar hemmet.
Sex månaders fängelse innebär normalt villkorlig frigivning efter fyra månader. Tiden han redan varit frihetsberövad räknas av.
Om domen står fast och inget annat förändrar situationen kan han vara ute i december, före jul. Exakt datum är ännu inte bekräftat.
Det kan ge mig ungefär två och en halv månad från idag.
På den tiden ska jag försöka ordna det som våldet slagit sönder: trygghet, boende, ekonomi och någon sorts lugn för barnen.
Återhämtningen får väl också plats någonstans. Mellan flyttkartongerna och nästa myndighetskontakt.
Var finns brottsofferperspektivet om processen förutsätter en ork som våldet redan har förbrukat?
Resten av våldet kräver mer av mig
Ytterligare utredningar återstår om sådant jag berättat att han utsatt mig för.
Fler frågor. Fler förhör. Kanske ännu en rättegång.
Jag ska minnas, förklara och hålla ihop. Redogöra för detaljer i situationer där jag försökte överleva. Igen.
Orkar jag?
Just nu: nej.
Jag förstår att varje brott måste utredas och bevisas. Men när delar prövas nu och andra senare måste någon också räkna på vad det innebär för den som utsatts.
Var finns brottsofferperspektivet om processen förutsätter en ork som våldet redan har förbrukat?
Jag kan inte lägga undan resten av det som hänt tills det blir dags för nästa ärende. Jag bär det medan jag handlar mat, hämtar barn och försöker sova.
Det kan kännas som att rättsväsendet blir färdigt med en del, medan jag blir kvar med helheten.
Vad är det jag ska vara nöjd med?
”Grattis.”
”Du borde vara nöjd.”
Jag vet att det sägs med omtanke. Han blev dömd. Han släpptes inte idag. Det betyder mycket.
Men jag vill kunna säga att sex månader känns för lite utan att behöva försvara min tacksamhet.
Jag vill kunna känna lättnad utan att någon förväxlar den med trygghet.
Min rädsla för honom och hans familj finns kvar. Jag är rädd att domen kan förstärka hotbilden. Att jag nu behöver hålla mig undan ännu fler.
Det är min verklighet efter den fällande domen.
En våldsam man har dömts. Men vem frågar hur kvinnan och barnen ska leva när han kommer ut?
Vem följer upp om domen faktiskt gav oss ett tryggare liv?
Jag överlevde. Det måste få vara början.
Var det värt det?
Jag var tvungen att sätta stopp för våldet. Jag behövde skydda mitt barn och mig själv.
Kanske vann jag tid. Kanske räddade jag mitt liv.
Men jag vill inte att överlevnad ska vara det högsta jag får hoppas på. Jag vill få använda min styrka till något annat än att klara nästa kris. Arbeta. Vara mamma. Skratta utan att samtidigt lyssna efter vad som händer utanför.
Jag har berättat. Lämnat bevis. Svarat på frågorna. Stått i rättssalen och hållit fast vid det som hände.
Nu finns domen.
Ändå är det jag som packar. Jag som räknar dagarna. Jag som måste försöka ordna en plats där vi kan vara trygga innan han kommer ut.
Han fick sex månader.
Jag kan ha ungefär två och en halv månad på mig att gömma mig så långt bort jag kan.
Det är därför jag inte firar. Jag förbereder mig. Igen.