Tre misshandelstillfällen och hot ska prövas. Men hur berättar man om månader av kärlek, rädsla och våld när en rättssal vill ha raka linjer? Några meter från mannen jag levde med plockas mitt liv isär – meddelande för meddelande, ord för ord. Allt däremellan finns fortfarande kvar.
Jag sitter några meter från mannen jag levt med. Mannen jag trodde att jag älskade, innan relationen kom att präglas av det våld jag berättar att han utsatte mig för.
Han är åtalad för flera fall av misshandel och hot. Han nekar till brotten.
Åtalet gäller separata händelser ur det som för mig blev en vardag. I rättssalen ska enskilda gärningar prövas. För mig går de inte att skilja från allt däremellan.
Jag ska förklara hur kärlek, rädsla, hopp och våld kan existera samtidigt.
För en rättssal vill ha raka linjer.
Mitt liv hade inga.
Så jag snabbspolar. Förbi kärleken. Förbi försoningarna. Förbi gångerna jag tänkte att nu blir det bra.
”Då får jag snabbspola”
Jag försöker börja från början. Hur vi träffades, vem jag trodde att han var och hur relationen förändrades.
Men hela vår relation står inte åtalad. Domaren vill att jag snabbare ska komma fram till misshandelstillfällena.
”Då får jag snabbspola”, säger jag.
Samtidigt kommer hans familj in. Bland dem finns personer som jag har uppgett för polisen har kontaktat och hotat mig sedan rättsprocessen inleddes.
Så jag snabbspolar.
Förbi kärleken. Förbi försoningarna. Förbi gångerna jag tänkte att nu blir det bra.
Fram till den första händelsen.
Vi pratade om kärleken
Dagen hade varit fin. På kvällen låg vi i sängen och pratade om kärleken.
Sedan vänder det.
Jag berättar hur jag upplevde att hans blick förändrades. Hur kärleksförklaringen ersattes av ilska, skrik, kränkningar och hot. Sedan chocken av det jag beskriver som misshandeln som följde.
Jag berättade för andra redan när det hände. Det finns meddelanden och fotografier.
När mitt målsägandebiträde frågar honom medger mannen, så som jag minns svaret, i stora drag den fysiska handlingen – men nekar till brott.
Domstolen ska avgöra vad som är bevisat.
Sedan kommer strypningen
Tårarna kommer när jag berättar om händerna runt min hals.
Han visste att jag tidigare hade varit nära att förlora livet genom strypning.
Jag försöker beskriva vad som händer i huvudet när luften försvinner. Hur många tankar man hinner tänka.
Mitt barn. Det jag redan överlevt.
Och till slut:
Det är nu det händer.
När greppet släpper minns jag mina första ord.
”Fy fan.”
Det kändes som att allting dog då.
Mannen berättar en annan version. Han beskriver nödvärn och fysisk kontakt som inte motsvarar strypgreppet jag beskriver.
Två människor. Samma ögonblick. Två berättelser.
Man kan vara rädd och ändå älska. Vilja lämna på morgonen och hoppas på förändring på kvällen.
Mitt liv blir till formuleringar
Sedan börjar dissektionen.
Varför skrev du så? Vem gjorde slut? Varför ville du bo kvar? Vad menade du med ”att ta det juridiskt”? Hade du redan bestämt dig för att anmäla honom?
Jag uppfattar en linje: Om jag redan berättat för andra att jag utsattes för våld – kunde jag ha byggt en berättelse för att senare sätta dit honom?
Nej.
Ett meddelande blir särskilt viktigt. Jag hade skrivit att jag skulle ”ta det juridiskt”.
Försvaret frågar om jag menade en polisanmälan.
Nej. Jag syftade på en ekonomisk tvist.
Den gällde ägandet av en gemensam ägodel som jag menar att jag betalat mest för, men som stod på honom. När mannen senare förhörs säger han att vi köpt den tillsammans.
Försvaret återkommer till att han gjorde slut. Men i våra meddelanden hade jag skrivit att jag inte längre kunde leva med honom. Jag uppfattar att försvaret försöker måla upp mig som svartsjuk och hämndlysten.
Varför gick jag inte till polisen?
Jag var slut. Jag ville inte ha ännu en rättsprocess.
Och jag hoppades fortfarande.
Man kan vara rädd och ändå älska. Vilja lämna på morgonen och hoppas på förändring på kvällen. Berätta för en vän och ändå radera konversationen.
Man kan veta och samtidigt inte vara redo att veta.
”Idag”
Jag hade konfronterat honom med det våld jag menade hade förekommit. I hans svar finns ett ord som får åklagaren att stanna:
Idag.
”Jag har inte utsatt dig för våld idag!”
Vad menade han med idag?
Jag har ägnat timmar åt att förklara mina ord. Nu måste han förklara sitt.
Vilken betydelse domstolen ger det vet jag inte.
Polisen såg mig efteråt
En polis vittnar. Han såg inte våldet och kan inte berätta vad som hände när vi var ensamma.
Men han såg mig efteråt.
Han berättar om mötet, hur han uppfattade mig, rädslan och hur samtalet övergick i ett långt polisförhör.
Plötsligt berättar någon annan om en version av mig från den tiden.
När orden ifrågasätts
Försvaret frågar om sådant som är obekvämt. Hade jag misstänkt otrohet? Ja.
När jag får frågan varför en annan person inte vill vittna vägrar jag gissa.
”Den frågan får ni ställa till henne. Hon äger den frågan.”
När sådant som påstås saknas ur mina tidigare berättelser tas upp säger jag:
”Det där är ju bara en lek med ord.”
En del av det jag berättat finns, får jag veta, i en annan utredning. Ett tidigare polisförhör som används när jag ifrågasätts är en sammanfattning, inte en ordagrann utskrift.
När den andra berättelsen börjar
I tidigare polisförhör hade mannen, enligt materialet jag tagit del av, sagt att han inte mindes flera av händelserna.
Nu är berättelsen mer detaljerad.
Nu finns en spark. Nu finns knuffar. Nu finns nödvärn.
Åklagaren och mitt målsägandebiträde frågar hur han först kunde sakna minnesbilder och senare veta vad som hände.
Jag lyssnar.
Det finns något overkligt i att höra någon annan beskriva ögonblick som fortfarande lever inne i ens egen kropp.
Men hans berättelse måste också få höras.
Det är inte jag som ska döma honom.
När dörrarna stängs
Till slut är det över.
Åklagaren har argumenterat. Försvaret har argumenterat. Han har berättat. Jag har berättat.
Domstolen beslutar att mannen ska vara fortsatt frihetsberövad medan vi väntar på domen.
Jag går ut tillsammans med mitt målsägandebiträde, förbi hans familj.
Jag har lämnat min berättelse.
Nu ligger det på domstolens bord.