Expressens publicering i dag om Lily, tidigare Paulus Abdelshahed, väcker frågor som våra politiker inte längre kan ducka för. Personen dömdes till livstids fängelse för mordet på sina två barn och sitter nu på kvinnoanstalten i Ystad efter att ha bytt juridiskt kön. Enligt Expressen har både intagna och personal larmat om otrygghet. Bland uppgifterna finns påståenden om att Lily ska ha blottat sitt könsorgan inför andra intagna. Det är allvarliga uppgifter som måste tas på allvar.
Frågan om placering på kvinnoanstalter är inte ny. Även fallet med styckmördaren i Boden har aktualiserat frågor om anstaltsplacering, och efter rättegången i fallet Vilma Andersson, tidigare Robin, återstår det att se var en eventuell fängelsedom skulle avtjänas. Med dagens regelverk skulle det tyvärr inte förvåna mig om vi snart står inför ännu ett fall där kvinnors trygghet hamnar i kläm.
För mig är det självklart att kvinnors trygghet måste väga tungt när Kriminalvården beslutar om placering. I Skottland blev Isla Bryson, dömd för våldtäkt mot två kvinnor, först placerad på en kvinnoanstalt men flyttades senare till en mansanstalt. Ändå ska vi inte lära oss av andra länders misstag?
Ett juridiskt könsbyte ska inte automatiskt innebära en plats på en kvinnoanstalt.
Kvinnorna på en anstalt kan inte bara gå därifrån om de känner sig otrygga. De kan inte välja vilka de delar sin vardag med eller byta miljö när situationen blir obehaglig. De är helt beroende av att Kriminalvården skyddar dem. Det är en verklighet som måste väga tungt när beslut om placering fattas.

Min grundinställning är att den som är dömd som man som utgångspunkt ska avtjäna sitt straff på en manlig anstalt. Ett juridiskt könsbyte ska inte ensamt ändra den utgångspunkten. Självidentifikation kan inte vara det enda som avgör när beslutet också påverkar andra intagnas trygghet.
Samtidigt tycker jag inte att man kan dra alla över en kam. Jag ser skillnad på en fullt utredd transkvinna som har genomgått en faktisk transition och dömts för ett mindre brott, och en person som har begått grova våldsbrott, särskilt mot kvinnor. En transkvinna utan våldshistorik kan själv vara utsatt på en manlig anstalt. Även den risken måste tas på allvar.
Vi måste också våga prata om autogynefili, alltså sexuell upphetsning kopplad till tanken på sig själv som kvinna. Jag tycker inte att det ska vara tabu att diskutera om sådana aspekter kan vara relevanta i enskilda fall, särskilt när det handlar om placering på kvinnoanstalter.
Det här handlar inte om att förneka någon rätten att leva sitt liv. Magstarkt så vore det med min bakgrund som transkvinna.
Därför anser jag att en placering på kvinnoanstalt aldrig ska grundas enbart på ett juridiskt könsbyte. Det ska krävas en utredd transsexualism och faktisk transition, samt en ordentlig individuell bedömning av bakgrund, brott och eventuella risker. Har personen begått grova våldsbrott måste det väga tungt. Kvinnorna som redan sitter på anstalten ska få möjlighet att uttrycka sin oro, och deras upplevelse av trygghet måste få verklig betydelse för beslutet. Den ska inte bara antecknas i en akt och sedan lämnas där.
Och till våra politiker: Varför är det så svårt att skapa regler och förutsättningar som faktiskt skyddar kvinnorna på våra anstalter?
Det här handlar inte om att förneka någon rätten att leva sitt liv. Magstarkt så vore det med min bakgrund som transkvinna. Det handlar om att också se kvinnorna som påverkas av besluten. Man måste kunna värna transkvinnor och samtidigt erkänna att det finns situationer där kvinnors trygghet måste väga tyngst. Att ta kvinnors oro på allvar är inte att angripa transpersoner. Det är att ta ansvar för människor som staten har frihetsberövat och fortfarande har en skyldighet att skydda.
Kvinnor som sitter i fängelse har redan förlorat sin frihet. De ska inte också behöva känna att de har förlorat rätten till trygghet. Det ansvaret ligger hos Kriminalvården och hos politikerna som utformar reglerna.
Jag tänker inte blunda för kvinnors otrygghet bara för att jag själv är transkvinna. Det borde inte våra politiker heller göra.
