Joakim Lundell, transkvinnors liv är ingen lek

Joakim, jag tänker inte bestämma vad ”Steffi” betyder för dig. När jag såg din förvandling tänkte jag på pengarna, vårdköerna och utsattheten. På vad som händer med oss som fortfarande behöver omgivningens respekt när kameran har stängts av.

Du är privilegierad, Joakim. I ditt projekt får en förändring av ansiktet plats i ett klinikbesök. När jag frågade om kirurgisk ansiktsfeminisering fick jag höra att jag inte kunde få den vården här. Så jag började räkna på vad det skulle kosta att betala själv utomlands.

Studier av den sortens kirurgi har visat förbättringar i livskvalitet och psykiskt mående för oss transpersoner. Jag har gråtit mig till sömns för att jag vet hur stor skillnad det hade gjort.

På porrsajterna finns det ett ord för den fantasi jag förväntas leva upp till. Shemale. Jag hatar det ordet. Ändå lade jag ut bilder på min kropp på OnlyFans för att försöka ha råd med fillers. Jag fick räkna på hur mycket av min kropp jag var beredd att visa för att få råd att förändra mitt ansikte.

För en ung transkvinna som gång på gång blir bortvald när hon söker jobb kan pengarna från en sugardaddy, från OnlyFans eller från att sälja sex vara det hon kan få in just då. På sociala medier kan det se ut som lyx. Det som inte syns är kvällarna med en man hon aldrig hade valt att träffa om hon haft råd att tacka nej. Hur fritt är valet då?

Hennes värdighet är densamma. Det är hennes utrymme att välja som krymper.

En främmande man frågar om jag vill följa med honom hem. Jag säger att jag har pojkvän. Han tror mig inte. Vem kunde älska en sån som mig? Själv kan han tänka sig att ligga med mig, och det borde jag tydligen vara tacksam för.

Jag sa nej och gick hem. Hela vägen tittade jag över axeln i oro för hur mitt nekande hade mottagits.

Jag har fått höra att jag är normsnygg. Mer än så, enligt vissa. Ändå var det lättare att tro på männen som fick mig att känna att jag borde ta det jag får. De kunde säga att jag var snygg och ändå få mig att förstå: ”Tro inte att du är värd lika mycket som en vanlig kvinna.”

Jag blev sjukskriven, gick i intensiv traumabehandling och fick självmordstankar

En gång skrev jag en lista över alla män jag hade dejtat eller träffat. När jag började skriva kom jag på namn jag hade raderat ur min egen berättelse. Män som hade våldtagit mig. De var fler än jag trodde. När jag såg namnen på samma papper fattade jag hur mycket jag gett upp av mitt värde för att överleva.

En natt vaknade jag av att mitt ex bankade på lägenhetsdörren och skrek att jag skulle släppa in honom. Jag gjorde det. Dagen efter sa en främmande människa på kvinnojouren åt mig att aldrig släppa in honom igen. Det han gjorde den natten kunde ha dödat mig och var olagligt. Jag kunde inte förstå ett ord av vad socialarbetaren sa. Ett år senare ballade kroppen ur.

Jag blev sjukskriven, gick i intensiv traumabehandling och fick självmordstankar. Jag hade levt så länge med att försöka avgöra vem han skulle vara mot mig nästa dag att jag knappt visste vem jag själv var längre.

Ibland tänker jag att kvinnors erfarenheter är skrivna i olika typsnitt. En ciskvinna kan höra mig berätta om mina upplevelser och möta mig i dem, men samtidigt ha andra vinklar av utsatthet som jag aldrig kommer att få uppleva. Likaså kan jag berätta saker som de aldrig kommer att gå igenom, som att vakna nyopererad efter min underlivskirurgi i ett ensamt sjukhusrum och att dagarna efter få hjälp av vårdpersonal att stå på benen igen.

Ögonblicket då glädjetårarna kom, när jag insåg att jag äntligen var ”hel”, avbröts lika snabbt av tanken på om någon skulle vilja ha mig nu när min kropp inte längre ingick i kategorin shemale. Nu var jag bara en hon i en kropp med ett maskulint skelett, med en kvinnas yttre men utan livmoder.

Joakim, när du nyligen läste upp röstresultaten i TV4:s Idol som Steffi kändes det som ett spektakel för mig

Under min praktik som podcastproducent hos Ångestpodden pratade vi om Joakim Lundells experiment ”Steffi”. De uppmuntrade mig att höja rösten. Jag sampublicerade mitt öppna brev med dem på Instagram. Där kommenterade Joakim att han ”älskar hbtq” och att han alltid kommer att kämpa för oss.

Han tryckte motvilligt bort min utsträckta hand med orden: ”Tycker du ska slåss emot där problemen finns.”

Det är ju det jag gör, Joakim. När du nyligen läste upp röstresultaten i TV4:s Idol som Steffi kändes det som ett spektakel för mig. Jag kände igen hur lätt det är för andra att göra ett skämt av något som för mig kan avgöra om jag känner mig trygg på jobbet eller på väg hem. Jag försökte förklara det när jag svarade dig, Joakim. Jag hade gärna fortsatt prata, men där tog samtalet slut.

Joakim, du kommer aldrig att vara på en riktig tjejresa genom att ta på dig en peruk. Men du är på en resa med Steffi. Den har fört dig nära något jag känner igen. Vi transkvinnor räknas också med på tjejresan. Vi bär på en annan last, och den erfarenheten behöver få plats.

Du skrev att du skulle kämpa för oss. Använd makten och utrymmet du har. Låt oss själva berätta vad väntan på vård gör med oss och vad det kan kosta att känna sig trygg.

Uppmärksamma behovet av att få den vård som faktiskt gör skillnad. Rädda liv.

Just nu känns Steffi bara som ett oseriöst projekt som inte gör någon som helst nytta, oavsett dina intentioner.

Den enda som får ut något av det här är ditt ego, Joakim. Ett ego som redan borde vara tillfredsställt med tanke på vad du har, trots din problematiska historia som många av oss inte har glömt.

Använd din plattform för något gott. Berätta hur det är att gå från man till kvinna och om utsattheten som kommer med att vara transkvinna. Sluta gömma det under etiketten ”erfarenheter av att leva som en biologiskt född kvinna”, för det kommer varken du eller jag någonsin att få uppleva.

Joakim. Steffi är tyvärr just nu betydelselös.