Den 20 augusti samlades hundratals människor, framför allt kvinnor, utanför domstolen i Plymouth, Massachusetts. På tröjor och skyltar stod budskap som ”She Needed Help” och ”Believe”.
Inne i rättssalen satt trebarnsmamman Lindsay Clancy i rullstol.
Men kvinnorna utanför hade inte samlats för att förringa det ofattbara som hänt hennes barn. De hade samlats för det som hände innan.
Baby blues och skammen
Tiden efter en förlossning omges fortfarande av en stark föreställning om lycka. Babybubblan, den nyblivna mamman med sitt barn på bröstet. Kärleken som förväntas vara omedelbar och överväldigande.
Men för alla ser det inte ut så.
Det som brukar kallas baby blues kan innebära gråt, oro och starka känslosvängningar. För vissa kvinnor blir mörkret betydligt djupare. I stället för lyckan de fått höra att de ska känna kommer ångest, nedstämdhet, skrämmande tankar eller en känsla av att inte längre känna igen sig själv.
Och mitt i allt finns skammen.
För vad säger man när alla frågar hur lycklig man är och man inte känner någon lycka alls?
För mammor som drabbas av svår depression, tvångstankar eller psykos kan tankar som involverar barnet dessutom bli fullständigt skräckinjagande. En påträngande tanke är inte detsamma som en vilja att genomföra den, men rädslan för vad tankarna betyder och för vad andra ska tänka om man berättar kan göra det ännu svårare att be om hjälp.
Det är här Lindsay Clancys historia träffade en nerv.
Hon sökte hjälp – om och om igen
Att Lindsay Clancy sökte hjälp är nästan en underdrift.
Under de fyra månaderna före barnens död hade Lindsay ett stort antal vårdkontakter och uppges ha fått omkring 30 recept på psykofarmaka. Hon ska ha träffat en och samma psykiater vid minst 14 tillfällen, samtidigt som hon sökte hjälp från andra behandlare, vände sig till akutvården och ringde hjälplinjer. Men hon försökte inte bara nå fram till vården, hon berättade också om sina tankar och sitt försämrade mående för sin man, sina föräldrar och sina svärföräldrar – något de senare vittnade om under rättegången.
Runt nyår skrev hon frivilligt in sig på ett psykiatriskt sjukhus. Bara några veckor senare skulle hennes tre barn vara döda.
Den 24 januari 2023 hittades Cora, fem år, Dawson, tre år, och åtta månader gamle Callan strypta i familjens hem. Lindsay hittades själv svårt skadad efter ett fall från ett fönster och är i dag förlamad.
”My God, what does she have to do?” Frågan var riktad till juryn, men tycktes träffa kvinnor långt utanför rättssalen.
Advokaten som fick världen att lyssna
Den 75-årige Kevin Reddington återkom till samma sak gång på gång under rättegången: Lindsay hade sökt hjälp.
Vårdkontakterna. Sjukhusvistelsen. Läkemedlen. Sömnlösheten. Det försämrade måendet.
Till slut frågade han juryn:
”My God, what does she have to do?”
Frågan var riktad till juryn, men tycktes träffa kvinnor långt utanför rättssalen.
För många handlade igenkänningen inte om vad Lindsay anklagades för. Den handlade om erfarenheten av att känna att något är fel i den egna kroppen, försöka förklara det och inte känna sig hörd.
Efter fem veckors rättegång och mer än 38 timmars överläggningar kunde juryn inte enas. Elva jurymedlemmar ville fria henne på grund av bristande straffrättsligt ansvar. En motsatte sig. Rättegången slutade i en mistrial (ogiltigförklarad rättegång), och åklagaren har ännu inte meddelat om man kommer att väcka ett nytt åtal.
”Vi står bara i startgroparna”
HON kontaktade Katarina Wilk, medicinjournalist, författare och föreläsare specialiserad på hormoner och hjärnan. Wilk tror att Lindsay Clancys advokat Reddington kan ha satt igång något betydligt större. Katarina Wilk gav ut sin första bok 2018, är snart aktuell med sin tredje om hormoner och psykisk hälsa och driver kunskapskontot Hormonhjärnan.
– Jag skulle vilja säga att vi inte riktigt har förstått det än, men försvarsadvokaten Kevin Reddington skriver historia här. Jag tror att det kan ge ringar på vattnet globalt, men vi står bara i startgroparna.
Wilk pekar på att postpartum psychosis, PPP, inte finns som en egen fristående diagnos i DSM (diagnostisk manual för psykiska sjukdomar och syndrom) och menar att kvinnans biologi riskerar att få för lite utrymme.
– En nyförlöst kvinna behandlas på samma sätt som en 17-årig pojke som hamnat i en psykos. Man tar alltså inte hänsyn alls till en kvinnas biologi.
Wilk lyfter den dramatiska hormonella omställningen efter förlossningen och att vissa kvinnor kan vara särskilt sårbara för den. Hon pekar också på små studier som redan för 30–40 år sedan undersökte hormonbehandling vid postpartum psykos. Samtidigt är tillståndet så allvarligt att det måste behandlas snabbt, vilket gör dessa kvinnor svåra att studera.
För Wilk blir förlossningspsykos därför också en symbol för en betydligt större fråga.
– På ett sätt är PPP en symbol för hur potenta hormoner är för kvinnors psykiska hälsa. Utan någon som helst psykisk ohälsa innan kan en kvinna helt plötsligt drabbas av en psykos efter förlossningen.
Och hon tror att Lindsay Clancys fall kan bli en vändpunkt.
– Jag tror att det kommer att bli en större diskussion allmänt om vad hormoner gör med hjärnan i framtiden, och jag tror att det här fallet kommer att vara katalysatorn.
En rosa rörelse
Utanför domstolen hade den diskussionen redan börjat.
Kvinnor berättade sina egna historier. Andra skickade brev till Lindsay. Advokat Reddington tog med sig en låda med brev till rättssalen och berättade att hon läste.
Vartenda ett.
Lilla Cora, Dawson och Callan får aldrig reduceras till symboler för en debatt. Tre barn förlorade sina liv och en familj förändrades för alltid.
Men tragedin har lämnat efter sig frågor som inte går att blunda för.
Vad händer när en kvinna säger att hon inte längre känner igen sig själv? Hur många gånger ska hon behöva säga att något är fel innan någon förstår hur sjuk hon är?
Kanske har Katarina Wilk rätt.
Kanske står vi bara i startgroparna.
För någonstans sitter just nu en nybliven mamma med sitt barn i famnen, livrädd för sina egna tankar. Det hon älskar mest i världen är också det hon är allra mest rädd att något ska hända.
Hon behöver kunna säga: ”Jag mår inte bra. Jag är rädd. Jag behöver hjälp.”
Och nästa gång måste omgivningen vara bättre på att lyssna.