Min inspelning fick förövaren fälld – varför ifrågasätts kvinnor som dokumenterar våld?

I oktober 2022 valde mannen som var min tidigare partner, pappan till mitt barn, att utsätta mig för våldtäkt. Men det kom inte som en blixt från klar himmel.

En bit in i förhållandet började våldet i olika former. Gaslighting och det psykiska våldet kom först. Jag började tvivla på min egen verklighet och om saker jag upplevde, verkligen var verkligheten. För att kunna förstå min egen upplevelse av saker som skedde, så började jag att spela in händelser i förhållandet. Inte för att använda mot min dåvarande partner, utan på något undermedvetet sätt för att själv kunna förstå vad som faktiskt hände i förhållandet. Han påstod att jag sagt saker som jag aldrig sagt, de fel han själv gjort vändes till att vara mitt fel och saker vreds på till absurdum, så jag själv till slut tvivlade på mitt eget förstånd. Jag kände att ingen skulle tro på mig om jag inte spelade in för att kunna ha bevis.

Men vi kommer tillbaka till mina egna erfarenheter om våld i nära relation lite senare.

Druid-klippen och efterföljande debatt

Den senaste veckan har det stormat rejält kring radioprofilen David Druid. Detta efter att filmklipp på honom kommit ut i offentligheten. Vi på HON var först av nyhetsmedierna med att publicera videoklippen och rapportera om Druids agerande. När vi tog beslutet om att publicera, var min personliga förhoppning att detta skulle väcka liv i en viktig debatt som så länge hamnat i skymundan, den om psykiskt och emotionellt våld i nära relation och om makt- och kontrollbeteenden. Men till min enorma besvikelse, kom debatten att handla om något helt annat.

Debatten borde inte handla om att klippen publicerats, utan om varför en kvinna känner sig nödgad att spela in händelser i en relation.

Paneldebatt i TV4s ”Efter fem”

I fredags sändes en paneldebatt på TV4s Efter fem där publiceringen av klippen, som vi på HON valt att göra, togs upp till diskussion. Återigen diskuterades det om oss och inte med oss. Diskussionen kom att handla om det var oetiskt av oss på HON att offentliggöra klippen med Druid. Paneldeltagarna i debatten var Elsa Westerstad, redaktör för Svenska Dagbladets kulturmagasin, Fredrik Kopsch, nationalekonom och tidigare chefsekonom på den marknadsliberala tankesmedjan Timbro, samt Karin Olsson, biträdande chefredaktör på Expressen.

Under debatten kom diskussionen att handla om HON:s publicering av klippen, istället för vad klippen faktiskt visade, eller varför kvinnan filmat dessa.

Westerstad menade att publiceringen riskerade att:

”Man underminerar allvaret i att 15 kvinnor blir ihjälslagna av ett ex eller en närstående man”

Hon beskrev vidare materialet som en gråzon och ifrågasatte om det var rätt fall att driva:

”den här gråzonen som vi ändå kan utläsa av de här filmerna, den är inte rätt case att driva. För att det som vi får se, är så mycket skärvor utan kontext så man kan inte riktigt förstå vad det är som händer.”

Kopsch hävdade att vår publicering riskerade att förflytta debatten från mäns våld mot kvinnor. Han menade att:

”Det riskerar att vara skadligt för saken och att komma åt problematiken med det här”.

Olsson beskrev publiceringen som en del av en folkdomstol i sociala medier och ifrågasatte uttryckligen allmänintresset:

”det är ganska sorgligt med den här folkdomstolen i sociala medier och som publicist så vill jag säga att det finns ju inget allmänintresse för traditionella medier att skriva om detta. Alltså en helt privat gräl, det finns inget allmänintresse i det.”

I klippen hörs Druid bland annat kalla kvinnan hora, han hörs säga att han slitit sönder hennes jacka när hon vägrade flytta på sig eftersom han skulle köpa kokain. I ett annat sammanhang hotar han med att hoppa från en balkong och ta sitt liv.

Frågan om varför inspelningen över huvud taget kom till

Men frågorna jag saknade var: Vad är det som gör att en kvinna känner ett behov av att dokumentera sådana händelser i en relation? Varför tar någon fram sin mobiltelefon och börjar spela in sin partner? Vad är det som gör att en människa känner ett behov av att kunna gå tillbaka, lyssna igen och försäkra sig om att det hon upplevde faktiskt hände?

Det är frågor som nästan helt försvann i debatten. I stället diskuterades kvinnans inspelning som ett publicistiskt problem, snarare än som ett möjligt uttryck för en utsatt kvinnas behov av att dokumentera sin egen verklighet

För den som lever i en relation där psykiskt våld, manipulation och gaslighting förekommer kan inspelningar handla om något helt annat än att samla material mot sin partner. Det kan vara ett sätt att försöka förstå sin egen verklighet. När ens upplevelser gång på gång ifrågasätts, när händelser förnekas eller när ansvaret för det som hänt vänds tillbaka mot en själv, kan dokumentationen bli ett sätt att hålla fast vid vad som faktiskt sagts och hänt. Men det kan också vara bevisning. Bevisning att det faktiskt har hänt. Att det förekommer våld. För våld i nära relation sker sällan framför vittnen.

Mina inspelningar ledde till en dom

Efter våldtäkten i oktober 2022, som min tidigare partner valde att utsätta mig för, så tog jag beslutet att polisanmäla det han gjort mot mig. Det var inte ett enkelt beslut och det tog mig någon vecka innan jag klarade av att anmäla. Vid det laget gick det enligt polisen i mitt fall inte längre att ta DNA-prover eller liknande. Fysisk bevisning var alltså inte något som låg till grund för den fällande domen som sen kom.

Så, vilken bevisning gjorde att mannen som våldtog mig, faktiskt dömdes?

Strax efter våldtäkten i oktober, möttes vi i samband med en överlämning av barn. I den situationen startade jag i hemlighet en ljudinspelning på min mobiltelefon. Jag minns inte idag varför jag kände att det var nödvändigt, kanske som bevis för att jag återigen misstänkte att jag skulle bli anklagad för osanna saker, men jag är tacksam att jag i den stunden valde att göra det. På ljudinspelningen hörs hur min tidigare partner erkänner att det han utsatt mig för var fel. Men det hörs också hur han vänder det till att det var honom det var synd om, att han har mått dåligt efter det han gjorde mot mig och att det indirekt var mitt eget fel eftersom jag inte kommunicerade och sa nej.

Att erkänna att man gjort någon illa, men samtidigt förskjuta ansvaret och lägga skulden på den utsatta, är ett beteende som kan förekomma i psykiskt våld och manipulation.

Mannen som valde att utsätta mig för våldtäkt, dömdes bland annat tack vare att jag spelade in i den situationen. Hade jag inte gjort det, hade han eventuellt inte blivit dömd.

Det är dags att börja ställa rätt frågor

Jag önskar att diskussionen efter publiceringen av Druid-klippen hade handlat mer om detta. Om varför kvinnor spelar in. Om vad som händer bakom stängda dörrar och varför det ibland krävs en ljudfil eller en filmsekvens för att omgivningen över huvud taget ska börja lyssna.

För mig blev en inspelning skillnaden mellan att själv bära berättelsen om vad jag hade utsatts för och att kunna visa vad som faktiskt hade hänt. Den blev en del av den bevisning som bidrog till att mannen som våldtog mig dömdes.

Men vi får inte glömma kvinnan bakom inspelningen

Därför reagerar jag när inspelningar av den här typen främst diskuteras som ett problem för den som publicerar dem. Men vi får inte glömma kvinnan bakom inspelningen. Kvinnan som kanske inte längre litar på sitt eget minne. Kvinnan som försöker förstå vad som händer i hennes relation. Kvinnan som vill kunna visa någon annan vad hon själv har upplevt.

Innan vi frågar varför någon valde att publicera en inspelning borde vi också våga fråga varför den behövde göras från första början.

För det är inte kvinnan som spelar in som skapar problemet. Ibland är inspelningen bara det enda som finns kvar när någon annan försökt få henne att tvivla på sin egen verklighet.