Plötsligt stod jag i morgon-tv med en gammal justitieminister som tycker att jag uppmanar till ”lynchning”. Klockan var halv sju på morgonen och tv-sminket dolde min zombieliknande uppsyn. Platsen var SVT-bunkern och rubriken löd ”Debatt kring namnpublicering – ny sajt pekar ut anklagade och dömda män”. Sajten som åsyftas är denna.
Vi hade tio minuter på oss att diskutera, den före detta justitieministern tillika stjärnadvokaten Thomas Bodström och jag.
Bodström hade fullt fokus på de manliga förövarna när vi möttes i SVT:s morgon-tv. Han gick så långt att han anklagade mig för att framkalla lynchning genom att vara med och driva och axla rollen som ansvarig utgivare för den här sajten.
De senaste veckorna, inför och under lanseringen av den här sajten, har samtliga intervjuer jag ställt upp på handlat absolut mest om en sak:
Männen.
Tänker vi på de ”uthängda” förövarnas mående, familj, ära och heder? Tar vi ansvar för ”konsekvenserna” för dessa män, av att vi berättar om vad de dömts eller anklagas för?
I princip inga journalister har frågat om kvinnorna. De vi skriver om och för, alla ni som är brottsoffer och givetvis har rätt att berätta om er verklighet på samma villkor som alla andra.
Och även vår forna justitieminister Bodström hade fullt fokus på de manliga förövarna när vi möttes i SVT:s morgon-tv. Han gick så långt att han anklagade mig för att framkalla lynchning genom att vara med och driva och axla rollen som ansvarig utgivare för den här sajten. ”Oskyldiga människor dödas!”, menar Bodström och hänvisar till oklara lynchningar utomlands. Den senaste gången en lynchning – alltså att en grupp dödar en person utan rättslig process – skedde i Sverige var år 1810, när riksmarskalken Axel von Fersen dödades av en folkmassa. Jag vill härmed ta avstånd från denna lynchning och alla andra lynchningar.
Sedan år 1810 har tusentals kvinnor i Sverige mördats av män. Motivet: kvinnohat. Men vad betyder det i en värld där manliga förövares heder är viktigare att prata om än faran i att leva som kvinna?
Thomas Bodström nöjde sig inte där. Han förde också ett resonemang om att vi ska låta bli att ”hänga ut” dömda män, inklusive våldtäktsmän och pedofiler, eftersom man då inte ger dessa män chansen att ”rehabiliteras”. Bodström lägger därmed över ansvaret på kvinnliga brottsoffer, deras anhöriga och oss journalister att inte prata och skriva öppet om ett av våra absolut största samhällsproblem – mäns våld mot kvinnor och barn – eftersom det sabbar chanserna för Kalle som våldtar att fungera i samhället igen. Kalles eget ansvar fick inget utrymme i SVT-debatten.
Bodström menar alltså på fullaste allvar att kvinnor inte ska prata högt om sin verklighet, eftersom det 1) leder till lynchning och 2) gör dömda förövare omotiverade att gå i terapi. Jag försökte informera advokat Bodström om att en minoritet av alla män som sitter inne för sexualbrott väljer att delta i de ”behandlingsprogram” som erbjuds. Men vi hann inte gå in djupare på frågan. Nästa fråga om förövarnas rätt till anonymitet skulle avhandlas.
I taxin hem insåg jag att landets före detta justitieminister, som nyligen gav sig in i årets valrörelse och kampanjade för sitt gamla parti Socialdemokraterna, stod i public service-tv och gav mig en skarp varning. Han upprepade att jag borde vara orolig för konsekvenserna av ”det” jag gör. Att en av landets mest uppburna maktpersoner ger sig på den fria pressen och yttrandefriheten på det sättet är häpnadsväckande. Och säger väl egentligen allt om hur lång väg vi har kvar till ett verkligt jämställt samhälle.