Jag ser sällan på tv nu för tiden. Ändå är det helt omöjligt att missa den senaste tidens fullkomliga explosion av klipp från diverse dejtingexperiment i SVT. Experiment som aldrig hade klarat en etisk prövning inom ramen för en forskningsstudie, men som vi gärna poppar popcorn till och kallar för “underhållning”.
Och nej, det här är ingen kritik mot att SVT gör underhållningsprogram. Det här är en reflektion kring vad man får kalla för underhållning. För vad blir kostnaden egentligen, i både skattekronor och mänskligt lidande, när man ska göra underhållning av människors riktiga liv? Och vilket ansvar tar SVT, i egenskap av public service, för hur människor mår under och efter de sociala experiment som man utsätter dem för?
I vår tid lever allt fler människor av sociala medier, synlighet och klick. Att många har anammat uttrycket “all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet” blir väl inte heller tydligare än i exemplet Urban från Gift vid första ögonkastet XL. Och till alla andra oinsatta millennials som, likt mig, är traumatiserade av 00-talets tv-program vill jag bara säga att XL står för mängden människor som är med. Det säger ingenting om hur människorna i programmet ser ut.
För jag har nämligen mött män som Urban förut. Pratat med dem. Lyssnat på dem. Haft relationer med dem. Så jag vet var jag har dem.
Gång på gång dyker han ändå upp i mitt flöde. Med uttryck som “min kvinna” och åsikter som hämtade ur en handbok från 50-talet. Urbant alltså. Och nu tvingar jag in honom i ert flöde också, med min analys. Men jag lovar att det finns en poäng med det.
För jag har nämligen mött män som Urban förut. Pratat med dem. Lyssnat på dem. Haft relationer med dem. Så jag vet var jag har dem. Männen med grandios självbild och ett behov av makt och kontroll. Och jag vet var jag vill ha dem. Vilket är så långt bort som möjligt från mig och alla andra kvinnor som bara försöker leva våra liv.
Men här har jag honom ändå. Upptryckt i mitt ansikte i ett flöde av skräp. Där etablerade medier, influencers och stora poddare generöst delar med sig av sina plattformar för att han ska kunna bre ut sig ytterligare. Och jag vill faktiskt bara kräkas. För det räcker nu.
Det betyder alltså att Olivia nu helt verkar ha gett upp sin vänskap med sin barndomskamrat i syfte att anpassa sig till Urbans åsikter.
I det senaste avsnittet, som sänds idag, får man se hur paret numera beskriver för experterna att det är en gemensam åsikt att man inte kan ha vänner av det motsatta könet. Trots att Olivia i ett av de första avsnitten berättar om sin barndomsvän som är en man.
Det betyder alltså att Olivia nu helt verkar ha gett upp sin vänskap med sin barndomskamrat i syfte att anpassa sig till Urbans åsikter. Någonting som produktionen inte verkar känna någon nämnvärd oro inför, även om det är ett skolboksexempel på manipulation som sker framför våra ögon. Så därför vill jag ta tillfället i akt att bara förtydliga några saker.
Nej. Det är inte normalt eller sexigt att kalla sin fru för “min kvinna”. Det är att reducera henne till någon, eller någonting, som kan ägas. Och nej. Det är inte en personlig preferens, eller bara en åsikt, att säga till sin fru att det inte funkar att hon har vänner av motsatt kön. Det är att kontrollera och begränsa hennes umgänge. Och slutligen. Nej. Det är inte normalt att berätta att man tidigare har varit extremt kylig och manipulativ när uppgiften är att berätta om en händelse som har påverkat en. Det är bara obehagligt.
Och SVT har faktiskt ett ansvar här. De har ansvar för vilka program de sänder, vad programmen innehåller och hur människor som medverkar i deras produktioner mår. Både under tiden programmen filmas och efteråt, när programmen sänds. De har också ansvar för hur programmen klipps och vinklas och vilka åsikter som genom det får ta plats och synas.