Ska kvinnor börja mörda fler män för jämställdhetens skull?

Jag är trött på att se mäns och kvinnors våldsutsatthet behandlas som två likvärdiga samhällsproblem bara för att båda förekommer.

Med anledning av Sveriges Radios rapportering om föreningen Mansfrid och stödet till våldsutsatta män behöver vi kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Män kan utsättas för allvarligt våld och ska självklart få stöd. Men det betyder inte att mäns våld mot kvinnor och kvinnors våld mot män är spegelbilder av varandra.

Det är de inte.

När jämställdhet blir en absurd måttstock

Enligt Brottsförebyggande rådet dödades 11 kvinnor och 2 män av en nuvarande eller tidigare partner under 2025. Under perioden 2017–2025 var det årliga genomsnittet cirka 13 kvinnliga offer, jämfört med 2 manliga.

Det är ett återkommande mönster. Ändå tycks diskussionen gång på gång behöva balanseras med påpekandet att män också utsätts.

Men låt oss dra kravet på jämställdhet till sin logiska spets.

Ska vi starta en statlig satsning för att få fler kvinnor att mörda sina män?

Om kvinnor år efter år är kraftigt överrepresenterade bland dem som mördas av en partner, hur ska vi då skapa jämställdhet i statistiken?

Vi har haft kampanjer, handlingsplaner och nollvisioner. Vi har pratat om mäns våld mot kvinnor i årtionden. Ändå fortsätter kvinnor att skadas svårt eller dödas av män de lever med eller en gång har älskat.

Ska vi starta en statlig satsning för att få fler kvinnor att mörda sina män? Ska Jämställdhetsmyndigheten sätta upp mål för hur många fler manliga mordoffer som behövs för att könsfördelningen ska bli mer balanserad?

Kanske borde vi tillsätta en utredning om varför kvinnor fortfarande ligger efter männen i mordstatistiken. Kanske behövs riktade insatser för att kvinnor ska komma ikapp. Eller rentav en nationell handlingsplan för att öka kvinnors våldsutövning.

Det är naturligtvis fullständigt absurt.

Ingen rimlig människa skulle föreslå att kvinnor ska begå fler våldsbrott för att skapa statistisk balans.

Men den absurda tanken avslöjar något viktigt: jämställdhet kan inte innebära att våldet ska fördelas jämnt mellan könen. Målet måste vara att minska våldet, inte att jämna ut konsekvenserna.

Vi ska inte arbeta för att män ska komma ikapp kvinnor i mordstatistiken. Vi ska arbeta för att kvinnor ska slippa ligga före.

Vi måste prata om mäns våld mot kvinnor

Begreppet våld i nära relation kan vara användbart när vi beskriver våld mellan partner och tidigare partner. Men om det används utan att synliggöra könsmönstren riskerar det att ge en missvisande bild av problemet.

Det är skillnad mellan att beskriva en våldsform och att förklara ett samhällsproblem.

När kvinnor dödas av sina partner är gärningspersonen i regel en man. Dödligt partnervåld mot kvinnor föregås ofta av kontroll, svartsjuka, hot och tidigare våld. Det är mönster som måste förstås och förebyggas, inte döljas bakom ett könsneutralt samlingsbegrepp.

Det innebär inte att varje man är våldsam eller att varje våldsutsatt kvinna har samma erfarenhet. Men vi måste kunna identifiera återkommande mönster på samhällsnivå.

Det kan vi inte göra om vi envisas med att beskriva våldet som om kön vore irrelevant.

Män står för merparten av våldet. Det måste också få sägas

Mäns överrepresentation syns tydligt i brottsstatistiken. I Brås studie av dödligt våld under perioden 2018–2021 var omkring 90 procent av de identifierade gärningspersonerna män.

Bland personer som misstänktes för misshandel under 2024 var cirka 77 procent män. För våldtäkt var överrepresentationen ännu större: 98 procent av de misstänkta personerna var män.

Vi kan inte nöja oss med att tala om våld i nära relationer när vi diskuterar det omfattande samhällsproblem som är mäns våld mot kvinnor. Vi måste våga kalla det vid dess namn

Vad gör vi då om utvecklingen inte går tillräckligt snabbt åt rätt håll? Ska vi uppmana kvinnor att bli mer våldsamma? Kräva att de begår fler misshandelsbrott för att statistiken över misstänkta ska bli mer jämställd?

Nej. Vi försöker förebygga våldet. Vi undersöker varför det sker, vilka beteenden som föregår det och hur samhället kan ingripa innan någon skadas eller dödas.

Samma logik måste gälla när vi talar om mäns våld mot kvinnor. Vi behöver förstå problemet, inte göra könsfördelningen till själva problemet.

Hjälp alla. Men förvanska inte verkligheten

Män som utsätts för våld ska få skydd, stöd och hjälp. Det är inte förhandlingsbart. Men deras rätt till hjälp står inte i motsats till kvinnors rätt att slippa våld från män.

Vi behöver varken förminska mäns utsatthet för att beskriva kvinnors eller tona ned mäns våld mot kvinnor för att erkänna att kvinnor också kan vara förövare.

Däremot måste vi skilja mellan individuella erfarenheter och samhälleliga mönster. Annars riskerar varje diskussion om kvinnors utsatthet att förvandlas till en diskussion om varför män också borde få plats.

Det är dags att sluta behandla jämställdhet som ett krav på att alla siffror ska vara lika. Rättvisa innebär inte att alla grupper ska utsättas för samma mängd våld. Det innebär att människor ska skyddas och att samhället ska agera utifrån hur verkligheten faktiskt ser ut.

Vi kan inte nöja oss med att tala om våld i nära relationer när vi diskuterar det omfattande samhällsproblem som är mäns våld mot kvinnor. Vi måste våga kalla det vid dess namn.

Målet är inte att kvinnor ska bli lika våldsamma som män. Målet är att mäns våld ska minska och att färre kvinnor ska dödas av män.

Det borde vara en självklar utgångspunkt. Inte en kontroversiell ståndpunkt.