Jag börjar bli rätt trött på att låna ut min historia till medier som gärna vill berätta den, men helst på sina egna, bekväma villkor.
Den 18 oktober publicerade Trelleborgs Allehanda en intervju med mig om min bakgrund, våldtäkten jag utsattes för och hur idén till HON föddes. Jag ställde upp eftersom jag tycker att kvinnors berättelser behöver höras.
Men när jag upptäckte att kommentarsfälten till artikeln var avstängda på tidningens samtliga sociala medier fick jag en påminnelse om hur ängslig journalistiken kan vara.
Chefredaktören och ansvarige utgivaren Martin Falkenby svarade på mina frågor med en lektion i pressetik. Han hänvisade till risken för spekulationer om våldtäktsmannens identitet och hänsyn till anhöriga. Vi talar alltså om en dömd gärningsman som just nu sitter i fängelse.
Jag hade ställt en konkret fråga. Svaret var som en digital PowerPoint om pressetiska grundprinciper.
En dömd våldtäktsmans eventuella obehag inför att hans brott uppmärksammas kan inte automatiskt väga tyngre än ett brottsoffers rätt att berätta sin historia.
Jag arbetar själv som journalist och redaktör på HON och fattar dagligen publicistiska beslut. Jag vet vad pressetik är. Jag behöver ingen manlig introduktionskurs i ämnet.
Det är en särskild sorts mansplaining att förklara sånt en kvinna redan kan och sedan betrakta saken som utagerad. Frågan står kvar, men mannen har åtminstone fått känna sig pedagogisk.
Våld i nära relation är inte en snygg liten faktaruta
Det som stör mig ännu mer än de stängda kommentarsfälten är vad som försvinner när min historia ska pressas in i en artikel.
Trelleborgs Allehanda har inte beskrivit relationen mellan mig och mannen som våldtog mig. De har inte berättat att han är pappa till mitt barn.
Därmed försvinner en central del av sammanhanget: att det handlar om sexuellt våld i en nära relation och det eftervåld som kan följa när man har barn med sin förövare.
Våld i nära relation upphör inte alltid när relationen tar slut. Kontrollen kan fortsätta genom vårdnadstvister, umgänge och gemensamma barn. Det som utifrån ser ut som en konflikt mellan två föräldrar kan i själva verket vara ytterligare ett sätt att utöva makt över en våldsutsatt kvinna.
Jag har inte bett tidningen att publicera min förövares namn. Ändå hänvisar Falkenby till risken för spekulationer om hans identitet och eventuell publicitetsskada.
Visst, ingen vill väl bli omskriven som dömd våldtäktsman. Men om man är så mån om att slippa förknippas med brottslighet kanske man kan börja med att inte begå brott.
Det är inte journalistiken som har försatt honom i den situationen.
En dömd våldtäktsmans eventuella obehag inför att hans brott uppmärksammas kan inte automatiskt väga tyngre än ett brottsoffers rätt att berätta sin historia.
Jag är inte en klickvänlig bakgrundshistoria
Det är tröttsamt att ställa upp på intervjuer, lämna ut delar av sitt liv och försöka bidra till en viktig diskussion, för att sedan se sin berättelse reduceras till den version som passar bäst i redaktionens ängsliga format.
Jag förstår att en artikel inte kan innehålla allt. Men det är skillnad på att korta en historia och att plocka bort sammanhang som förändrar hur läsaren förstår den.
När relationen till förövaren och eftervåldet utelämnas försvinner också en viktig del av våldets konsekvenser. Kvar blir en mer lättsmält berättelse, men också en som säger mindre om verkligheten.
Inte minst om att de flesta kvinnor som utsätts för våldtäkt faktiskt känner sin förövare.
Om en redaktion vill berätta min historia får den också vara beredd att berätta den på riktigt.
Annars kan de faktiskt låta bli.
Barn ska skyddas – men tystnad är ingen universalmedicin
Självklart ska barns integritet värnas. Men det finns en skillnad mellan att skydda ett barn och att göra en förälders brott till en familjehemlighet som alla förväntas viska om.
När vuxenvärlden lägger locket på kan det i stället uppstå spekulationer och skam. Barn kan bli utpekade eller mobbade för sådant som deras föräldrar har gjort. Tystnaden som var tänkt att skydda kan göra ämnet ännu mer laddat.
Skulden hör hemma hos den som begått brottet. Inte hos brottsoffret och inte hos barnet.
Vi måste kunna prata om mäns våld utan att barn automatiskt används som argument för att tysta kvinnorna som berättar.
Pressetik handlar inte bara om att undvika risker. Den handlar också om att våga berätta sådant som spelar roll och belysa samhällsproblem, även när det är obekvämt.
Gammelmedia behöver skaffa sig ryggrad
Gammelmedia älskar att prata om sitt demokratiska uppdrag och sin granskande roll. Men det uppdraget måste väl innebära mer än att publicera en intervju och sedan gömma sig bakom pressetiska principer när någon ställer kritiska frågor?
Jag ifrågasätter inte en ansvarig utgivares rätt att fatta publicistiska beslut. Jag ifrågasätter motiveringen.
När jag frågar vilka konkreta spekulationer Falkenby befarade får jag till svar att syftet är att undvika spekulationer. När jag fortsätter fråga försäkrar han mig om att svaret redan har lämnats.
Det är skillnad på att upprepa sitt beslut och att faktiskt motivera det. En skillnad som verkar ha gått förlorad någonstans mellan pekpinnen och den digitala PowerPointen.
Pressetik handlar inte bara om att undvika risker. Den handlar också om att våga berätta sådant som spelar roll och belysa samhällsproblem, även när det är obekvämt.
Jag startade HON för att frågor om kvinnor, våld och rättssystemets bemötande ska få större utrymme. Jag tänker fortsätta arbeta för att kvinnors berättelser inte ska tystas med hänvisning till att skydda dömda män.
Men jag tänker också bli mer kräsen med vilka medier som får tillgång till min historia.
Jag vet vad pressetik är. Jag behöver ingen manlig PowerPoint om det.
Jag behöver journalistik som vågar se hela verkligheten.
Och gammelmedia behöver mindre självgod undervisning, färre pekpinnar och betydligt mer ryggrad.