Under förra helgen rapporterades det om ännu ett våldsdåd utfört av en man mot en kvinna. Det inträffade i Hovslätt utanför Jönköping natten till fredagen den 25 september. SVT skriver att den misstänkte gärningsmannen är en tidigare pojkvän till den kvinna som skadades i dådet. Även kvinnans nuvarande partner skadades och fick livshotande skador. Barn befann sig också i bostaden.
Expojkvännen, som misstänks ha utfört attacken, har nyligen blivit villkorligt frigiven efter ett längre fängelsestraff. Under 2025 dömdes han nämligen för hot och grov kvinnofridskränkning mot samma kvinna. Han dömdes till ett och ett halvt års fängelse och blev villkorligt frigiven den 22 augusti 2026. Kriminalvården hade då bedömt att det fanns ”hög risk för återfall i partnervåld”. Mannen skulle därför stå under övervakning och delta i Kriminalvårdens relationsvåldsprogram.
Och i mitt huvud ekar bara en fråga:
Hur många liknande fall ska vi behöva se, innan vi som samhälle reagerar?
Det är nämligen samma sak som uppreparsig gång på gång. Lite som en trasig CD-skiva som har hakat upp sig, för er som fortfarande minns vad en CD-skiva är.
En man sitter i fängelse. Kriminalvården bedömer mannen som farlig. Riskbedömningen visar på hög risk för återfall i brott. Ofta samma typ av brott som mannen redan är dömd för. Ändå släpps mannen på fri fot efter att ha avtjänat den del av straffet som krävs för villkorlig frigivning. Sedan återfaller mannen i brottslighet. Precis som riskbedömningen förutspått. Och jag undrar bara om det verkligen är tänkt att det ska fungera på det här sättet?
I början av 2026 ändrades reglerna kring villkorlig frigivning. Den nya skrivningen innebär bland annat att man har infört en möjlighet att, under vissa förutsättningar, skjuta upp en villkorlig frigivning. För att kunna skjuta upp en villkorlig frigivning krävs att det finns en ”konkret och beaktansvärd risk” för att den dömde begår nya brott av allvarligt slag. Så långt låter det bra. Men problemet med den nya lagtexten, vilket inte alls har lyfts i den offentliga debatten, är att det också krävs att den dömde avtjänar ett fängelsestraff på minst fyra år och att straffet åtminstone till någon del avser brottslighet mot liv, hälsa, frihet eller frid för att den möjligheten ska kunna användas.
I ärenden som har resulterat i ett fängelsestraff som är kortare än fyra år för sådan brottslighet kommer man alltså inte att kunna skjuta upp den villkorliga frigivningen med stöd av den nya bestämmelsen på grund av en konkret och beaktansvärd risk för nya allvarliga brott. Även om riskbedömningen visar en hög risk för återfall i allvarlig brottslighet.
Intressant nog har man beslutat om en annan skrivning, med en annan tidsgräns, om gärningsmannen i stället är dömd för brott som har utgjort led i en brottslighet som utövats i organiserad form. Då behöver han nämligen bara avtjäna ett fängelsestraff på minst två år för att det ska kunna bli aktuellt att skjuta upp den villkorliga frigivningen om det finns en konkret och beaktansvärd risk för att han begår nya brott av allvarligt slag.
Därför tåls det att jag upprepar en sak. Mäns våld mot kvinnor är grov brottslighet.
Detta är någonting som, än en gång, visar hur olika samhället ser på brott som drabbar kvinnor och barn, i jämförelse med brott som drabbar män. Våra politiker anser alltså inte att en hög återfallsrisk i brott mot kvinnor och barn är lika viktigt att skydda samhället från som en hög återfallsrisk i gängrelaterad brottslighet. Med andra ord ser man inte mäns våld mot kvinnor som ett lika stort samhällsproblem som gängbrottsligheten. Även om man, utåt i offentlig kommunikation, säger att man gör det.
Därför tåls det att jag upprepar en sak. Mäns våld mot kvinnor är grov brottslighet. Det är ofta upprepat våld, kränkningar och övergrepp som sker på den plats där alla människor har rätt att känna sig trygga. Det egna hemmet. Det är också våld som årligen kostar omkring 13 kvinnor livet genom dödligt våld från en nuvarande eller tidigare partner.
Men när det verkar vara enkelt att besluta om hårdare tag mot gängkriminella, så verkar det vara betydligt svårare att enas i frågan om kvinnor och barns rätt till skydd, frihet och liv. När det finns en nationell samordning och avsatta statliga medel för avhoppare från organiserad brottslighet så finns det ingen motsvarande nationell stödstruktur med samma utformning för våldsutsatta kvinnor och barn. Det är tydlig skillnad i hur vi som samhälle prioriterar.
Och på frågan som jag ställde tidigare, om det verkligen ska fungera så här, så måste jag tyvärr svara ja. Det är tänkt att det ska vara så här. Det är så här våra politiker har beslutat att lagen ska se ut. Men vi måste också komma ihåg att lagar skapas av oss som samhälle. Därför kan vi såklart också arbeta för att lagarna ska förändras, om vi inte är nöjda med dem.