Under fredagen informerade Åklagarmyndigheten i ett pressmeddelande om att tre manliga gymnasieelever på Sigtuna internatskola hade gripits i en planerad polisinsats. Kort därefter gjorde Åklagarmyndigheten en lägesuppdatering, där det framkom att de tre männen var anhållna. Misstankarna mot två av männen rör grova sexuella övergrepp och grovt olaga tvång. Misstankarna mot den tredje mannen gäller misshandel och olaga tvång.
Men det är inte första gången som det kommer larm om våld och övergrepp från Sveriges internatskolor. Under våren släppte SVT:s Dokument inifrån en granskning av internatskolan Lundsberg. Där framkom uppgifter om pennalism och rasism som en del av den kamratuppfostran som länge varit tradition på skolan. Strikta hierarkier där äldre elever utsätter yngre för olika typer av förnedrande behandling. En förväntan om tystnad från alla som utsätts, för att skapa tillit och starka band mellan eleverna.
Jag har länge varit särskilt intresserad av sekter. Slutna grupper som, likt Knutby, både fascinerar och skrämmer. Och den kultur som verkar ha skapats på våra svenska internatskolor liknar väldigt mycket hur sekter är uppbyggda. Strikta hierarkiska ordningar. De som är högre i rang utsätter dem som är lägre för olika typer av övergrepp och förnedring. För att stiga i hierarkin och bevisa att du är att lita på förväntas du hålla tyst. ”Belöningen” är att du stiger i hierarkin. Snart kan du utsätta andra för samma sak som du själv har utsatts för.
Och på så sätt sluts cirkeln. Nu är du både offer och förövare i ett system där tystnaden också gynnar dig.
Det som bör skrämma oss särskilt med exempel som detta är att våra internatskolor är fyllda av barn från samhällets ”toppskikt”. Hit kommer barn till föräldrar som har pengar. Annars har man inte råd att sätta sitt barn på internatskola. Kända företagsledare och kungligheter har haft, och har, sina barn på våra internatskolor. Det är här som både dagens och morgondagens ledare formas, brukar det heta.
Och när jag tänker på det på så sätt är det plötsligt inte alls så svårt att förstå att människor i samhällets maktpositioner har en tendens att blunda när uppgifter om våld och övergrepp kommer fram i arbetslivet eller i kompisgruppen. Många har lärt sig att blunda redan som barn. Och det är exakt det som vi behöver prata mer om.
Skolan ska inte behöva lära din son att man inte får utsätta andra för övergrepp. Det ska du själv göra.
Att vara en 18-årig gymnasieelev friskriver en inte från eget ansvar. Både rättsligt och moraliskt. Men när så unga män utsätter andra för grova brott måste man också fråga sig vart föräldraansvaret har tagit vägen.
Hur uppfostras våra pojkar och unga män?
Inom internatskolans värld verkar uppfostran, vid första anblicken, ske enbart mellan barnen. Men bakom kamratuppfostran finns ofta ett system av vuxna som aktivt tittar bort. Föräldrar som ofta själva har varit en del av samma system när de var unga.
Att prata om föräldraansvar skapar alltid reaktioner. Särskilt när vi pratar om ansvar för föräldrar i överklassen. Då blir det snabbt väldigt känsligt. Men när det gäller exempelvis skolfrånvaro eller andra fenomen som är vanliga inom medelklassen och arbetarklassen, så är vi snabbare på att ropa på föräldraansvar. Då är det minsann oftare föräldrarna som borde skärpa sig, inte skolorna som behöver ta ansvar för en inkluderande miljö för alla barn. Men vi behöver kunna hålla två saker i huvudet samtidigt.
Skolorna behöver absolut ta sitt ansvar. Men det behöver föräldrarna också. Skolan ska alltid vara en trygg plats för våra barn. Men skolan ska inte behöva lära din son att man inte får utsätta andra för övergrepp. Det ska du själv göra.
Och jag vill inte höra en enda kommentar nu om att det faktiskt är svårt att vara förälder i dag och att barnen påverkas så mycket av vad de ser på sociala medier. För frågan är ju varför de har fri tillgång till sociala medier om du ser att det har så stor påverkan på ditt barn. Vi måste faktiskt våga sätta gränser och säga nej. Tydliga ramar är bra för barn. Vi måste också orka engagera oss i vad våra barn ser på sina skärmar, vilka de följer i sina sociala medier och hur de interagerar med sina vänner.
Vi måste lägga oss i, ifrågasätta och diskutera med barnen. Det är vår förbannade plikt som föräldrar.