Ett ynka sekel suddar inte ut 1 000 år av hederskultur
Det var #metoo som väckte oss. Det var precis där och då som vi slutade finna oss i den ursvenska hederskulturen. Fram till 1921, då den kvinnliga rösträtten infördes och en ny giftermålsbalk trädde i kraft, hade svenska kvinnor varit underställda make eller far och haft i uppgift att upprätthålla familjens heder, såväl moraliskt som juridiskt. Nu, drygt 100 år senare, inser vi att lagarna inte haft så stor praktisk effekt på verkligheten.
Politikerna pratar bekymrat om hedersvåld, men då gäller det i princip alltid integration och människor som kommit hit från andra länder. Vår självgoda, förvrängda bild av vår egen kultur har gjort oss blinda för det ursvenska hedersförtrycket. Det moderna, rentvättade och sekulära Sverige rymmer inga tvivel om perfekt jämställdhet och effektiviserad lycka.
Vi kvinnor har inte lyckats upparbeta någon egen heder på 100 år.
Domsluten präglas av att mannens ord i princip alltid vinner över kvinnors och barns vittnesmål. Det är mannen som är rationell, logisk och har en heder att försvara. Vi kvinnor har inte lyckats upparbeta någon egen heder på 100 år. Det är svårt att göra det när våra åsikter avfärdas som ”irrationellt känslopjunk” och våra bestämda handlingar ses som ”manhaftiga”. Vi kan inte göra rätt. Mannen kan däremot göra och påstå vad som helst och ändå anses pålitlig.
På senare tid har våldsverkare kunnat hitta på vilka fantastiska historier som helst i rätten och bli friade. Allt från att de sov djupt medan de våldtog till att flicktrosor av misstag blivit kontaminerade av deras sperma i tvättmaskinen.
En domare skulle försvara detta med att lagen kräver att saken är ”ställd utom rimligt tvivel” för att en person ska kunna dömas. Det handlar om rättssäkerhet. Grundproblemet är bara att det inte är någon som tvivlar på en man, medan i princip alla ställer sig skeptiska till en kvinnas påståenden. Hon hittar säkert på. Hon vill säkert bara ha pengar.
Under 2000-talet bildades en ny praxis i Högsta domstolen som försämrade rättsläget för kvinnor utsatta för övergrepp av olika slag. För det första räcker det numera inte att ett brottsoffer berättar om situationen på ett trovärdigt, sammanhängande och detaljerat sätt. Enbart en stark berättelse kan nästan aldrig fälla en förövare. Vidare ställs det krav på stödbevisning i omedelbar anslutning till brottet, som exempelvis en medicinsk journal eller en sms-konversation.
Samtyckeslagen har mött stort motstånd. Ända sedan de tidiga fornnordiska lagarna och våra tidiga svenska landskapslagar har det ställts krav på att kvinnan måste göra aktivt motstånd för att ett sexuellt övergrepp ska räknas som våldtäkt. Därmed uteslöt man de 70 procent av alla våldtäktsoffer som drabbas av en så kallad frysreaktion och inte förmår göra motstånd eller ens uttrycka sig med ord.
Med samtyckeslagen kan våldtäkt vara straffbart om inte mannen på något sätt försäkrat sig om att kvinnan verkligen samtycker till sex. Det blir obegripligt för många män. Hur ska en man kunna veta att hon inte vill om hon inte säger något? Ett tips, killar: Om hon inte aktivt och med entusiasm deltar i akten är det våldtäkt. Kravet på aktivt motstånd har egentligen förvandlats till aktivt deltagande. Det kanske är lättare att begripa.
Kvinnan ska inte vara för lättklädd, för onykter eller på något sätt uppträda på ett sätt som skulle kunna tolkas som inbjudande till sex. I rättssalen ska hon inte vara för känslosam men heller inte för känslokall
Kravet på motstånd och hedersamt uppträdande har även format myten om ”det perfekta offret”, som tyvärr lever kvar både inom Polismyndigheten och domstolsväsendet. Kvinnan ska inte vara för lättklädd, för onykter eller på något sätt uppträda på ett sätt som skulle kunna tolkas som inbjudande till sex. I rättssalen ska hon inte vara för känslosam men heller inte för känslokall. En vän till mig som vittnade mot sin förövare beskrev spelet som det perfekta offret i rätten som otroligt mentalt påfrestande. Precis som att gå på äggskal för att den förövare hon levt med inte skulle triggas till våld.
Den unika svenska förtalslagen speglar tydligt vår svenska patriarkala hederskultur. Ingen får tala om ifall en person blivit dömd för ett brott. Det spelar ingen roll att domen är en offentlig handling. I de fall där en kvinna varnat för en våldtäktsman, våldsman eller pedofil blir hon snabbt och enkelt dömd för förtal. Ingen kvinna kränker ostraffat en mans heder i Sverige. Inte ens om han är kriminell.
Vi pratar i samtliga dessa fall om att avslöja en ovedersäglig sanning. För enligt förtalslagen spelar det alltså ingen roll om det du säger är sant eller påhittat. Kvinnor som blivit utsatta för övergrepp och våld har därmed för evigt försetts med munkavle. Oavsett om deras förövare är dömda eller ej får de inte lov att berätta sin historia, eftersom de då kränker sina förövares heder.
Det är knappt ens möjligt att berätta för den egna familjen eller de närmaste vännerna. För om den som brottsoffret har berättat för i sin tur berättar vidare, kan man själv bli stämd för förtal och dömd att betala fantasisummor i skadestånd till sin förövare. Det har hänt, och det händer just nu.
I nästan samtliga fall har rätten utdömt skadestånd som vida överstiger de skadestånd förövarna betalat till brottsoffret. I dag har vi alltså ett läge där dömda brottslingar kan göra sig förmögenheter på att med statens hjälp stämma sina offer. Fler och fler av dem har upptäckt denna lukrativa verksamhet.
Precis som vi ser i utländska hederskulturer är det inte enbart män som upprätthåller den. Även kvinnor försvarar traditionellt mäns heder. På vikingatiden kunde familjens kvinnor häckla männen till att ta hämnd genom att överösa dem med feminiserande glåpord. Även i dag är kommentarsfälten fulla av kvinnor som skuldbelägger medsystrar och försvarar våldsamma män. Orsaken är densamma i alla kulturer: Ett brott mot familjens heder riskerar att falla tillbaka på kvinnorna själva, och de skulle kunna råka illa ut om familjens heder kränks. Därför står hederskulturen stark. Alla, både kvinnor och män, bidrar till att upprätthålla den.
100 år av jämlikhet inför lagen raderar inte den hederskultur som genomsyrat vårt land i kanske tusentals år. Det krävs ett aktivt arbete av politiker och myndigheter för att det ska ske någon förändring. Vi har inte sett någon större vilja till det arbetet än.