Fysisk kastrering med kniv är sedan länge historia. I stället sker det i tysthet på svenska anstalter – med en injektion i skinkan.
Sedan 2018 har närmare 50 dömda sexualbrottslingar fått medicinen som raderar sexlusten. Men bakom den hårda linjen döljer sig ett chockerande mörkertal: Ingen vet hur många som egentligen vägrar behandlingen eller hur många som slutar så fort fängelsedörrarna slås upp.
I den offentliga debatten målas den så kallade kemiska kastreringen ofta upp som det slutgiltiga svaret på hur samhället stoppar pedofiler och våldtäktsmän. Genom testosteronsänkande preparat ska den sexuella driften monteras ner. Verkligheten på marken är betydligt mer komplex och fylld med svarta hål.
”Under loppet av ett år så rör det sig om drygt tio stycken patienter som vi tar emot från kriminalvården och frivården”
När HON ställer frågor till Kriminalvården visar det sig att myndigheten varken har kompetens eller statistik på området.
”Kriminalvården har inte något uppdrag att bedriva sjukvård (ingen skyldighet) men gör det ändå av praktiska och säkerhetsmässiga orsaker. Läkemedelsberedning av parafilier eller tvångsmässig sexuell störning faller inte inom vårt eget kompetensområde”, skriver Hanna Edberg, medicinsk rådgivare vid Kriminalvården, i ett mejl.
Hon förklarar att alla sådana fall i stället remitteras externt till mottagningen ANOVA vid Karolinska universitetssjukhuset.
”Vi för inte statistik över hur många remisser som skickas dit och heller inte över hur många som har behandling eller tackar nej till eller avbryter behandling”, uppger Hanna Edberg.
Från ANOVA bekräftas att volymerna från fängelserna är mycket små – men att inte heller de följer upp vilka som hoppar av.
”Under loppet av ett år så rör det sig om drygt tio stycken patienter som vi tar emot från kriminalvården och frivården”, skriver Marcus Hagström vid Karolinska universitetssjukhusets presstjänst.
På frågan om hur många som avbryter behandlingen svarar han:
”Vi för inte statistik över hur stor andel som avbryter behandlingen utgående från vilka förutsättningar eller vägar de sökt vård hos oss.”
Det mest akuta hålet i systemet uppstår den dagen straffet är avtjänat och den dömde kliver ut i friheten. Samma sekund som fängelsedörren stängs bakom personen upphör Kriminalvårdens ansvar helt.
Eftersom all sjukvård i Sverige bygger på frivillighet finns det inga krav på att fortsätta ta medicinen i det civila. Om en frigiven förövare väljer att kasta sina recept i papperskorgen finns det i dag inga lagliga verktyg för att stoppa det, oavsett hur extremt hög återfallsrisken bedöms vara.
Nu växer trycket på förändring. Tidöregeringen tillsatte tidigare i år en utredning som prövar om medicinsk behandling ska kunna ställas som ett hårt villkor för villkorlig frigivning. Ett förslag som innebär ett historiskt skifte där principen om frivillig vård ställs mot samhällets krav på skydd.