Clara Törnvall är kulturjournalisten som blev expert på kvinnlig autism. Detta eftersom hon, i samband med att hon fick sin autismdiagnos som 42-åring, saknade ett livsviktigt kvinnoperspektiv. HON lånade Claras hjärna en stund för att prata om boken som blivit en internationell succé, kvinnliga nördars revansch och hur man hanterar haglande fördomar om autism.
Hej Clara! Först: berätta lite om hur din bästsäljande bok Autisterna – om kvinnor på spektrat tagits emot av kvinnliga läsare? Den har ju sålts till 14 länder!
Responsen var överväldigande! Väldigt många har hört av sig och sagt att de känner igen sina liv. Under tiden jag skrev boken var jag övertygad om att ämnet var väldigt smalt och att ingen skulle vilja läsa, men det visade sig tvärtom finnas ett uppdämt behov. Det som rörde mig djupast var de äldre kvinnorna. De dök ofta upp ensamma på mina författarbesök och efteråt kom de fram och tackade och berättade att de nyligen hade förstått att de också var autistiska. I ett större perspektiv tror jag att det saknades berättelser om kvinnor som var kufiska, excentriska och lite vrånga.
Du fick din autismdiagnos som 42-åring. Vad var det som gjorde att du sökte en utredning? Och vad betydde det för dig att få diagnosen autism?
För mig betydde diagnosen mycket, eftersom den gav mig svaret på varför jag genom hela livet hade plågats av oförklarlig ångest och känt mig annorlunda, feltolkad, felspeglad och missförstådd. Jag förstod aldrig varför vissa saker som verkade så enkla för andra inte fungerade för mig. Tack vare diagnosen gick jag från att känna mig som en misslyckad människa till att bli en helt vanlig autist. Det finns något väldigt förlåtande i det. Och det gör att man mår bättre psykiskt, det vittnar många om.
Jag har sedan jag fick diagnosen inte haft någon kontakt med vården. För mig behövs det inte. Det finns inget som någon där kan lära mig om autism som jag inte redan har tagit reda på själv, och autism behandlas ju inte med läkemedel. Jag mår otroligt mycket bättre idag än innan jag fick diagnosen. Mitt problem var aldrig att jag var deprimerad, jag var bara autistisk, men det var depression jag behandlades för eftersom det var go-to-svaret inom psykiatrin innan man fick mer kunskap om autism.
Forskningen visar att flickor maskerar mer än pojkar, och att överdriven maskering påverkar den psykiska hälsan negativt och ofta leder till ångest och utmattning.
Vad skulle du säga skiljer kvinnlig autism från manlig?
Jag tror att inifrånupplevelsen av att vara autistisk är likadan för män och kvinnor, men att autism hos flickor och kvinnor oftare missas eftersom de tidigare lär sig att använda strategier. En sådan strategi är att maskera, det vill säga dölja sina autistiska egenskaper, iaktta och härma omgivningen, förtrycka sina impulser och stå ut i miljöer som egentligen är skadliga. Forskningen visar att flickor maskerar mer än pojkar, och att överdriven maskering påverkar den psykiska hälsan negativt och ofta leder till ångest och utmattning. Så varför maskerar flickor och kvinnor mer? En del forskare menar att orsaken är att flickor och pojkar behandlas olika, att flickor från tidig ålder förväntas klara av relationer och socialt samspel medan pojkarna lämnas ifred inne på sina rum. Förenklat uttryckt.
Vissa autistiska drag står i motsats till sådant som traditionellt har uppfattats som ”manliga” respektive ”kvinnliga” egenskaper. Till exempel det autistiska kommunikationssättet att tolka andra bokstavligt och själv kommunicera utan undertext. Säga vad man menar och mena det man säger, men naturligtvis utan att vilja såra någon. Det kan uppfattas som ännu mer provocerande när kvinnor trampar på ömma tår än när män gör det, och som autistisk råkar man ibland säga fel saker. Folk är också jäkligt lättstötta.
Vad ser du som den vanligaste fördomen (eller flera) om kvinnor med autism?
Det finns väldigt många missförstånd kring autism. Just nu har vi en ganska obehaglig offentlig debatt om NPF där vem som helst tycker lite löst och tror att det är okej att ifrågasätta om andras funktionssätt är verkliga. Det finns en oerhörd arrogans i det. Det är som att det är fri lejd att skriva lite vad som helst om adhd och autism utan att kunna något.
Att autistiska människor skulle sakna empati är en gammal fördom som har skapat mycket lidande för autister. Det är fullständigt fel, ofta är det tvärtom, man är snarare överempatisk.
Ordet ”autistisk” används så gott som alltid negativt, synonymt med okänslig, robotlik och empatilös. Att autistiska människor skulle sakna empati är en gammal fördom som har skapat mycket lidande för autister. Det är fullständigt fel, ofta är det tvärtom, man är snarare överempatisk. Fördomen kom av att de tidiga autismforskarna själva hade fördomar och tolkade bristande ögonkontakt, neutralt ansiktsuttryck och fördröjt processande som tecken på okänslighet. Men empatibrist ingår absolut inte i diagnoskriterierna för autism. En annan fördom är att autister saknar humor, men det är också totalt fel. Tvärtom. Det finns hur många roliga, autistiska, kvinnliga ståuppare som helst.
Slutligen: Vad vill du skicka med till våra läsare som tror sig ha autism och/eller har barn med diagnosen?
Ställ krav på skola, arbetsgivare och framför allt politiker. Vi vet redan att sex av tio elever med NPF inte klarar gymnasiet och att livslängden är kortare, risken för självmord större och arbetslösheten högre i gruppen. Studierna finns och siffrorna förskräcker. Lagarna är också redan på plats, skolan är till exempel sedan länge skyldig att göra anpassningar. Ändå fungerar det inte, alltså behöver mer göras. Individer och intresseorganisationer kan inte ensamma förändra samhället till att bli mer inkluderande. Det som behövs nu är politisk vilja och politiska beslut.
Clara Törnvall har skrivit tre böcker om autism: Autisterna – om kvinnor på spektrat (Natur & Kultur 2021), Vanliga människor – autistens guide till galaxen (Natur & Kultur 2023) och Leva med autism – fakta och tips (Natur & Kultur 2025).