Igår släpptes förre detta rektorn och nyblivna författaren Irene Planefjords debutroman Jag dansar hellre barfota (The Vibery Group), som handlar om två generationers kvinnor och deras livsöden – som kvinna i Sverige år 2009 och i Chile på 1960-talet.
HON ringde upp henne och ställde några frågor om boken, skrivandet och kvinnokampen.
Hej Irene! Varför har du skrivit den här romanen?
Jag har träffat så många otroliga, imponerande och inspirerande kvinnor i mitt liv, och jag ville föreviga deras berättelser på något sätt. Karaktärerna i boken är en mix av alla dessa kvinnor.
Jag ville framför allt skriva en bok jag gärna hade läst själv, där man kan ta upp svåra ämnen men ändå behålla humor och realism.
Vad vill du förmedla med ditt berättande?
Jag vill belysa hur det psykiska våldet kan se ut, från början till slut, och att en kvinnomisshandlare kan vara precis vem som helst, även den man minst anar. Det finns så många förutfattade meningar om vilka som begår dessa brott. Den här boken är mitt sätt att ge en mer nyanserad bild.
Vilka kvinnofrågor tycker du att boken tar upp? Och varför är de viktiga?
Boken tar upp psykiskt, fysiskt och sexuellt våld mot kvinnor, men också hur svårt det kan vara att förstå vad man utsätts för. Jag tycker att det finns mycket som behöver förändras i Sverige när det gäller hur man bemöter, hjälper och vårdar kvinnor som lever eller har levt i en destruktiv relation. Det behövs även betydligt skarpare åtgärder kring straff och kontaktförbud.
Hur kändes det att hålla i din tryckta bok för första gången?
Känslan var helt obeskrivlig! Jag var så lycklig att jag på riktigt satt och ”fulgrät” på golvet med boken i mina händer.
Har du redan börjat skriva på något mer? Eller finns såna planer?
Jag har massor av färdiga romaner i mitt huvud. Den här boken är första delen i en trilogi, så del två är under pågående arbete.