Hej Lisa Joof! Din debutroman bygger på verkliga berättelser från kvinnor som utsatts för psykiskt, fysiskt och sexuellt våld. Vilket möte med en våldsutsatt kvinna har påverkat dig allra mest – och varför?
Det var mötet med kvinnan vars livshistoria inspirerade mig till den här boken - Ljuset bortom bergen. Jag arbetade på Migrationsverket och skulle läsa upp ett avslagsbeslut för henne. Hon hade blivit bortgift som ung med en respekterad man som bakom stängda dörrar utsatte henne för fruktansvärt våld. När även barnen drabbades flydde hon med sina döttrar till Sverige.
Jag glömmer aldrig hennes förtvivlan när hon fick avslaget. Hon sa att hon hellre ville dö i Sverige än återvända till sin make. Hon hade svikits av sin familj, samhället och myndigheterna. När hon äntligen lyckades fly blev även de svenska myndigheterna en del av eftervåldet genom att skicka tillbaka henne och barnen till förövaren.
Du har mött kvinnor från olika kulturer, samhällsklasser och livssituationer. Vad skulle du säga är den tydligaste gemensamma nämnaren hos männen som utövar våldet?
Behovet av makt och kontroll. Männen vill styra kvinnans liv och anser sig ha rätt till hennes kropp, tid och lojalitet. Det som också slår mig är att förövarna ofta inte motsvarar omgivningens bild av en våldsam man. De kan vara respekterade, vältaliga och framgångsrika. Våld mot kvinnor förekommer i alla kulturer och samhällsklasser.
Vi pratar ofta om varför kvinnor stannar hos våldsamma män, men mer sällan om varför männen slår, hotar, kontrollerar och förnedrar. Vad tror du krävs för att vi på allvar ska börja rikta strålkastarljuset mot förövarna i stället för mot kvinnorna?
Vi måste börja ställa andra frågor. I stället för att fråga varför kvinnan stannar borde vi fråga varför mannen utsätter henne för våld. Ansvaret hamnar fortfarande alltför ofta på kvinnan. Vi behöver prata mer om makt, kontroll och destruktiva mansideal. Jag upplever också att både medier och samhället ibland är mer angelägna om att skydda förövarens identitet och anseende än att synliggöra våldet. Förövarna måste hållas ansvariga, både rättsligt och socialt.
Våldet börjar ofta med små kontrollerande beteenden, svartsjuka som misstas för kärlek och kommentarer som får kvinnan att tvivla på sig själv.
I din bok skildrar du hur våld och kontroll kan bryta ner en kvinna steg för steg. Vad tror du att människor som aldrig själva upplevt en våldsam relation har allra svårast att förstå?
Hur gradvis nedbrytningen sker. Våldet börjar ofta med små kontrollerande beteenden, svartsjuka som misstas för kärlek och kommentarer som får kvinnan att tvivla på sig själv. Gränserna förskjuts stegvis tills hela hennes liv kretsar kring att undvika mannens nästa utbrott.
Utomstående har också svårt att förstå hur komplicerat det kan vara att lämna. Barn, ekonomi, hot och brist på stöd gör att det inte bara är att gå. Dessutom kan våldet fortsätta långt efter separationen.
Om du fick förändra en enda sak i hur samhället bemöter och skyddar kvinnor som utsätts för mäns våld – vad skulle det vara? Och vad gör Sverige fortfarande fel?
Att varje kvinna som berättar om våld faktiskt blir trodd och får skydd. Hon ska inte behöva upprepa sin historia för olika myndigheter eller själv kämpa för att få hjälp.
Sverige har stor kunskap om mäns våld mot kvinnor men misslyckas ändå med att skydda kvinnor och barn. Myndigheter blir ibland en del av eftervåldet, exempelvis genom att ge förövare umgängesrätt trots uppgifter om våld. Straffen behöver skärpas och skyddet bli bättre. En kvinnas trygghet ska inte bero på var hon bor eller vilken handläggare hon möter. Trygghet ska inte vara en fråga om tur. Den måste vara en självklar rättighet.
