”Varför går hon inte?”
Frågan återkommer gång på gång. I kommentarsfält, fikarum, myndighetskontakter och samtal om kvinnor som lever med män som kontrollerar, hotar och misshandlar dem.
Nettan Skoglund, socialpedagogen som blivit sakkunnig på våld i nära relation tycker att vi borde ställa en annan fråga:
– Vad har han gjort för att hon ska känna att hon inte kan lämna?
Nettan arbetar med våldsutsatta kvinnor och har mött hundratals kvinnor som levt med våld i nära relationer. En av de största missuppfattningarna, menar hon, är att kvinnan fortfarande har samma handlingsutrymme som någon som inte lever under hot och kontroll.
– Jag möter kvinnor som är starka, kompetenta och handlingskraftiga men som successivt har fått sitt handlingsutrymme begränsat. Våldet börjar sällan med ett slag. Det kan börja med intensiv kärlek, ett ”vi mot världen” och en relation som går väldigt fort framåt.
Sedan kan svartsjukan komma. Han vill veta vilka hon träffar, vad hon har på sig eller ha lösenordet till hennes telefon.
– Bit för bit börjar hennes värld krympa.
En enskild händelse behöver inte betyda att någon kommer att bli våldsam. Det är mönstret Nettan tittar efter.
– När hennes frihet successivt minskar samtidigt som hans rätt att kontrollera henne ökar. Då reagerar jag.
”Våld börjar och slutar inte med ett slag”
Kontroll, isolering, rädsla, ekonomiskt våld, hot och sexuell utsatthet kan pågå länge innan kvinnan själv använder ordet våld om det hon lever i.
Det märker Nettan inte minst när hon frågar om sexuellt våld. Många svarar först nej.
– Men när jag förklarar hur jag definierar sexuellt våld brukar svaret ändra sig. Många som är i en relation med sin förövare tänker inte att sexuellt våld förekommer eftersom man oftast förknippar det med våldtäkt.
Det är också därför hon reagerar på frågan om varför kvinnan inte lämnar. I stället borde vi fråga vad hon tror kommer att hända om hon gör det.
– Hon kan vara rädd för att bli dödad, förlora sina barn, bli ekonomiskt ruinerad eller inte ha någonstans att bo. Eller veta att förövaren kommer fortsätta förfölja henne. Hon har fått höra att det är precis det som kommer hända. Och ibland gör han allvar av hoten.
Eftervåld kan bestå av stalkning, hot, hundratals meddelanden, ryktesspridning, ekonomisk kontroll och trakasserier. Men det kan också fortsätta genom samhällets egna system.
När relationen tar slut – men inte våldet
Separationen beskrivs ofta som slutet på en våldsam relation. Verkligheten kan vara den motsatta.
– Ibland tar relationen slut men våldet gör inte det.
Eftervåld kan bestå av stalkning, hot, hundratals meddelanden, ryktesspridning, ekonomisk kontroll och trakasserier. Men det kan också fortsätta genom samhällets egna system.
Gemensamma barn innebär ofta fortsatt kontakt. Hämtningar, lämningar, ekonomi, umgänge och information om barnen kan bli nya vägar in i kvinnans liv. Även vårdnadsprocesser och myndighetskontakter kan bli arenor där kontrollen fortsätter.
För Nettan, som arbetar på skyddat boende, finns här en motsägelse som är svår att förstå.
– Samhället kan först bedöma att mamman och barnen måste lämna en ort eftersom det är för farligt att bo kvar, men därefter ändå börja diskutera umgänge och samarbete med den person som hotbilden är kopplad till.
Hon ställer en fråga som borde vara självklar:
– Hur kan någon samtidigt bedömas vara så farlig att en hel familj behöver fly och ändå betraktas som en person man förväntas samarbeta med kring barnen?
”Projektledare för sin egen säkerhet”
Nettan arbetar bland annat med riskbedömningsverktygen SARA, PATRIARK och FREDA. Ingen enskild faktor avgör om en kvinna befinner sig i akut fara, men eskalerande våld, dödshot, strypvåld, stalkning, extrem kontroll, sexuellt våld, tillgång till vapen och en separation är några tydliga varningssignaler.
Även kvinnans egen rädsla väger tungt.
– Om en kvinna säger ”jag tror att han kan döda mig” är det en mycket tydlig varningssignal.
Samtidigt anser Nettan att kunskapen fortfarande brister inom delar av samhället som ska fånga upp kvinnorna. Inte minst inom vården.
Vi måste sluta vara rädda för att fråga om våld. En tydlig fråga skapar inte våldet. Den kan däremot vara första gången någon faktiskt ger kvinnan möjlighet att berätta. Men den som frågar måste också veta vad som händer när svaret blir ja.
Frågor som ”Hur är det hemma?” kan vara nästan omöjliga att besvara för någon som länge normaliserat det hon utsatts för. I stället behöver vårdpersonal våga vara konkret: Har du blivit rädd för din partner? Kontrollerar någon din telefon eller dina pengar? Har du ändrat ditt beteende för att undvika att någon blir arg? Är du rädd för vad som händer om du lämnar?
– Vi måste sluta vara rädda för att fråga om våld. En tydlig fråga skapar inte våldet. Den kan däremot vara första gången någon faktiskt ger kvinnan möjlighet att berätta. Men den som frågar måste också veta vad som händer när svaret blir ja.
I dag hamnar ansvaret alltför ofta hos kvinnan själv.
– Ofta blir den våldsutsatta tvungen att vara projektledare för sin egen säkerhet mellan socialtjänst, polis, sjukvård, skola och andra myndigheter.
”Din rädsla är viktig information”
Och så finns kvinnan som fortfarande tänker: Men han slår mig ju inte.
Ändå är hon rädd.
Till henne har Nettan ett tydligt budskap:
– Din rädsla är viktig information.
Våld handlar inte bara om blåmärken och slag. Det handlar också om vad kvinnan börjat göra – eller slutat göra – för att undvika hans reaktion.
– Om du anpassar vad du säger, vilka du träffar, vad du har på dig, hur du använder pengar eller hur du beter dig för att undvika hans reaktion, då finns det anledning att stanna upp.
Hon behöver inte kunna sätta rätt ord på det. Hon behöver inte vänta på det första slaget. Och hon behöver inte bevisa någonting för att ta sin egen rädsla på allvar.
– Du behöver inte ha förstått allt då för att förstå det nu.
Är du utsatt i din relation kan du kontakta din närmaste kvinnojour/tjejjour eller transjour. Det är gratis att söka hjälp och din identitet skyddas. Du kan också ringa eller chatta med Kvinnofridslinjen. Deras chatt nås via Kvinnofridslinjens sajt och stödtelefonen (nummer 116 016) är öppen dygnet runt. Samtalet är gratis, syns inte på telefonräkningen och du kan vara anonym. Vid akut hot eller fara - ring alltid 112.