När jag, Elena och hennes tjugoåriga dotter Sara träffas för en ytterligare intervju gör vi det på min bästa kvarterskrog. Jag vill bjuda på vin till pastan men Elena väljer vatten. Hon dricker inte, röker inte, lever ett friluftsliv med sina barn ute på landet. Framför mig sitter en tidigare ostraffad kvinna, nyss fyllda 40 och med fast blick. Men blicken vittnar också om en sorg. Jag har tänkt många gånger under det senaste året att det lika gärna kunde ha varit jag. Har tänkt på hur det hade känts att slitas ifrån mina barn för att låsas in i en cell. Blir man någonsin densamma efter en sådan upplevelse? Eller ett trauma, som det snarare handlar om.
Jag ammar fortfarande lille Otto, han är väldigt mammig. Han har nyligen lärt sig att gå.
Det är svårt att börja berätta den här historien, den är lika osannolik som skrämmande. Den vittnar om en hederskultur ingen vill se finns kvar i det svenska samhällssystemet. Men den vittnar absolut mest om hur farligt det kan vara att som kvinna prata öppet om sin verklighet.
Jag har följt Elenas fall i ett och ett halvt år, från domen i tingsrätten till nekat prövningstillstånd i Högsta domstolen. Hon är dömd för brottet grov fridskränkning, ett brott man ska dömas för om man upprepade gånger kränkt en närstående eller tidigare närståendes frid; genom återkommande våld, sexualbrott eller andra grova kränkningar.
Det Elena har gjort är att skriva i sina sociala medier om hur det är att överleva och lämna våld i nära relation. Hon var en mamma som fick höra det värsta en förälder kan höra - att ens partner förgriper sig på ens barn. Hon skrev aldrig ut förövarens namn, visade aldrig hans ansikte.
Ändå har hon nu fått besked av staten om att inställa sig för fjorton månader på kvinnoanstalt.
– Jag ammar fortfarande lille Otto, han är väldigt mammig. Han har nyligen lärt sig att gå, berättar hon med blanka ögon.
Det är omöjligt att inte bli berörd på ett sätt som känns i kroppen. Nej, jag berättar inte den här historien enbart som journalist, jag skildrar den även som medsyster och mamma. Annat vore omöjligt.
Kan det hjälpa ett enda barn att läsa min berättelse så är det värt det.
Men vi tar det från början. Det är försommar 2016 och Elena är ensamstående med tioåriga dottern Sara. Saras pappa bor i en annan stad och de träffas inte så ofta. Elena rör sig mycket i träningskretsar och en dag står han bara där - Andres med de mörka ögonen och sneda leendet. Han är atletisk och lite mystisk, Elena tycker först att han är för ”svår” för hennes smak. Men de börjar umgås och väldigt snabbt flyttar han in hos Elena och Sara. Relationen går fort, Elena beskriver att hon mest åker med. Hon är nyskild och skör, Andres påträngande, övertygande.
På något sätt, som Elena än idag har svårt att förklara, blir de ett par. Andres har trots sin psykiska ohälsa, som visar sig genom ett instabilt humör, fina sidor. De sitter uppe på nätterna och har djupa samtal om livet. Och Andres verkar genuint intresserad av att kliva in i rollen som bonuspappa åt Sara. Det Elena inte vet är att hans grooming av Sara redan påbörjats.
Sara är lik sin mamma, båda har de där varma ögonen och ett smittande skratt. Hon har nyligen fyllt tjugo, fått ett jobb på en nagelsalong. Sara berättar detaljerat om övergreppen från barndomen, rösten spricker då och då men hon vill berätta så hon fortsätter. Går igenom gamla dagboksanteckningar, får stanna upp ibland och ta ett djupt andetag.
– Kan det hjälpa ett enda barn att läsa min berättelse så är det värt det, säger hon när vi ses hemma i familjens kök. Sara har bakat brownies med toscatäcke, hon plockar bort lillebror Ottos leksaker från köksbordet. Han är på förskolan, pappa Jonas på jobbet. Nu är Elena i en trygg relation med en trygg man. Utanför radhuset i det idylliska samhället betar kor och getter, en liten rödmålad byskola syns en bit bort.
Men snart kommer familjen att brytas upp, när den nya tillvaron på kvinnoanstalt väntar.
Det var tack vare sexualundervisningen i sjätte klass som Sara insåg att det bonuspappa Andres gjorde mot henne var fel. Hon sprang in på skoltoaletten när ingen såg och bröt ihop. Då hade övergreppen pågått i över två år. Andres hade manipulerat Sara till att tro att de hade en hemlig relation, som mamma Elena skulle bli så ledsen om hon fick reda på. Sara, som saknat en stabil fadersgestalt blev lojal, även om allt kändes väldigt fel och gjorde ont - både psykiskt och fysiskt.
Elena märkte att något inte stämde men Sara förnekade bestämt. Lovordade Andres som en snäll bonuspappa. Samtidigt upplevde Elena att Andres blev allt mer labil och paranoid, främst genom ett ökat kontrollbehov och lögner hon kom på honom med. Men så fort hon var på väg att ta klivet och lämna honom var det som att han visste exakt vilka knappar han skulle trycka på.
– Han hotade med att ta sitt liv. Han sa att han bokat en sån där klinik i Schweiz. Han visade till och med ett ”brev” därifrån.
Elena minns tillbaka på relationen som ett töcken. Hon berättar att Andres vände Sara emot henne. Han hade lyckats slå en kil mellan mor och dotter.
Sara var en vilsen och traumatiserad tonåring som såg sin mamma på det sätt som förövaren, Andres, målade upp henne. En sjuk person som inte ville resten av familjen väl. Det var därför ännu viktigare att hans och Saras ”hemlighet” förblev just hemlig.
Andres skrev mängder av kärleksbrev till Sara, där han underströk hur viktig hon var för honom. Han ritade hjärtan på breven och uppmanade henne att vara stark. Sara visar mig några av breven, ett stort handritat rött hjärta pryder ena sidan av pappret.
När Elena somnat om kvällarna smög Andres in till Saras rum. Han visade och pratade med henne om grovt pornografiskt material, sen våldförde han sig på henne i hennes egen säng. Efteråt sa han att han hatade pedofiler och ville döda de som utsatte barn.
Tillbaka till nutid. Vi sitter i familjens kök på den idylliska landsbygden, det har mulnat på och Elena dukar fram rödbetssoppa. Hon är född i den ryska delrepubliken Dagestan och kom till Sverige som sjuttonåring. Hennes pappa tog henne hit efter att hon, som så många andra barn och unga i regionen, blivit kidnappad av olika kriminella grupperingar. Elena växte upp i oroligheterna efter Sovjetunionens fall. Terror, våld och kidnappningar var vardagsmat och hennes pappa var högt uppsatt inom den undre världen så Elena blev ett hett byte. Det blev för farligt att vara kvar, Sverige fick bli fristaden. Men väl här väntade en tuff vardag där den knappt vuxna Elena fick klara sig själv. Hon trodde att hennes pappa skulle bli kvar med henne men han stack.
- Han tog sin väska och sa att han kommer snart, att han bara skulle ta ut pengar. Men han kom aldrig tillbaka. Jag var ensam i ett helt nytt land, utan att kunna språket, utan pengar, berättar hon.
En period av hemlöshet följde, Elena sov under broar och började ta ströjobb. Långsamt byggdes det nya livet upp, och som nittonåring blev hon gravid med Sara.
Mor och dotter hade sakta börjat hitta tillbaka till varandra, börjat lägga pusslet tillsammans.
Nästan tjugo år senare, 2023 kom det ett brev från polisen, Elena förstod inte riktigt, det stod att hon var kallad på förhör. Två år tidigare hade hon lyckats slänga ut Andres, efter att hon gått i bitar av insikten om vad han utsatt Sara för, efter att hon själv hade börjat berätta och velat polisanmäla övergreppen. Polisen tog Saras anmälan om övergrepp mot barn på allvar, men det var ont om bevis. Så som det nästan alltid är i fall där barn blivit groomade och manipulerade av vuxna de trott sig kunna lita på.
Mor och dotter hade sakta börjat hitta tillbaka till varandra, börjat lägga pusslet tillsammans. Båda beskriver det som en otroligt smärtsam process, där samhällets stöd systematiskt brister. Elena tvingades ensam hantera sina egna och Saras trauman. Så hon började skriva av sig i sina sociala medier, om sin utsatthet och sin kamp för att må bättre. Och det leder oss in på själva rättsfallet.
En tidigare helt ostraffad småbarnsmamma får alltså en kallelse från polisen. Hon kliver in på lokala polisstationen och visas till ett förhörsrum. Där läser en utredare upp att hon är anmäld och nu under utredning för ”upprepade grova förtal”. Offret? Hennes ex, Andres. Elena förstår först inte, sedan känns allting bara absurt. Polisen läser upp ett antal citat man menar att Elena skrivit på sina sociala medier. Citaten är lösryckta och presenteras inte i något sammanhang. Bland annat läser polisen upp följande:
”Punkt 3. NN (Elena) har den 15 maj 2022 publicerat inlägg på Instagram där hon uppger "Jag fokuserar mig på helt andra saker i livet just nu än när jag va i en destruktiv relation med alla variationer av våld. Jag utnyttjades för fullt. Jag va kär och älskade. Förvirrad. Jag fixade allt för att göra han lycklig. Han som berättade så hemska saker om sin bakgrund. Jag tyckte synd om honom. Jag vill vara där för han och hjälpa. Hans manipulation växte."
Ett annat urklipp från ett av Elenas inlägg i sociala medier lyder kort och gott:
”Punkt 5: NN har den 18 maj 2022 publicerat ett inlägg på Instagram där hon delat ett inlägg med en beskrivning av morddömde Peter Madsen uppgett "Oj vad jag känner igen det... får gåshud."
Ett tredje citat polismannen läser upp, som åklagaren menar är brottsligt lyder:
”Punkt 8: NN har den 14 juli 2022 publicerat ett inlägg på Instagram där hon uppgett "Han som förstört och förövat våra liv och mitt barns rättigheter till en barndom, fortsätter utsätta oss för #våld"
Läser man förundersökningen radas citat efter citat från Elenas sociala medier upp, där hon skriver av sig om sorgen och ilskan hon känner som brottsoffer och mamma till ett brottsoffer. Men ingenstans nämner hon hans namn, ger ens en ledtråd om vem ”han” kan vara. Hon har inte heller publicerat någon bild på honom. Mannen hon skriver om som sin och dottern Saras förövare kan därmed vara vemsomhelst. Enbart personer som känt paret kan veta hans identitet, och merparten av dessa närstående kände redan till alla anklagelser och anmälningar.
Under det första polisförhöret tar polisen Elenas mobiltelefon i beslag, man uppmanar henne också att ”sluta skriva i sociala medier”. Om vad är något oklart, hon ser det mest som en allmän varning från åklagaren.
Sammanlagt menar åklagare att Elena gjort sig skyldig till 29 fall av ”grova förtal” av Andres. I domen, som vi snart återkommer till, står att läsa: ”Varje gärning var led i en upprepad kränkning av NNs (Andres) integritet. Gärningarna var också sådana att de kunde förväntas allvarligt skada NN:s självkänsla.”
Ett av de 29 inläggen Elena dömdes för går ut på att hon tackar sina runt femtonhundra följare för stödet:
”Så fina och underbara ni är! Vet ni en sak...Hela den här situationen har gjort att jag inte bara överlevt en grov psykopatisk våldsam relation med bl.a övergrepp på mitt barn och annat sjukt, men öppnat så olika möjligheter för mig där ni så många där ute som får hopp och kraft, direkt hjälp från mig i olika former och det viktigaste av allt att vi tillsammans kan göra något stort för flera barn och kvinnor!"
Alla 29 inlägg är en traumatiserad kvinnas vädjan efter stöd och samhörighet, som jag tolkar det. Det är ingen utstuderad hämnd, utan en bruten mammas rop på hjälp från en samhällsapparat som svikit. Ett av inläggen Elena döms för lyder bara:
”Han fortsätter göra allt för att jag ska dö..."
Huvudförhandlingen om dessa återkommande grova förtal, som bakats ihop till att bilda en grov fridskränkning äger rum i tingsrätten i april 2024. Kammaråklagaren yrkar på fängelse då brottet anses just grovt. Dagen innan rättegången hade Elena fått veta att hon var gravid med Otto. Hon mådde illa och kände det som att hon ”lämnade sin egen kropp” när hon satt där i rättssalen en kylig aprilmorgon. Innan förhandlingen började kom åklagaren fram till Elena och hennes advokat och skakade hand.
– Det var en surrealistisk upplevelse, konstaterar hon i sitt kök, drygt två år senare.
Den 22 april föll domen. Den tidigare ostraffade mamman, gravid dessutom, dömdes för grov fridskränkning av sin ex-sambo Andres. I domen står att läsa:
”Mot bakgrund av den stora spridningen, innehållet i publiceringarna och den tid som publiceringarna pågick ligger straffvärdet något högre och straffvärdet motsvarar fängelse i ett år och två månader. Någon annan påföljd än fängelse kan inte komma i fråga.”
Elena döms också att betala skadestånd till Andres på 100.000 kronor plus ränta, samt 1000 kronor till Brottsofferfonden.
Elena ammar sin bebis när hon får beskedet - fängelsedomen står fast.
Elena upplever det som att hon befinner sig i en feberdröm, men bestämmer sig för att överklaga. I november 2024 föds Otto, Elena och sambon Jonas första gemensamma barn. Sex månader senare tar Svea hovrätt upp fallet, och fastslår domen.
Elena ammar sin bebis när hon får beskedet - fängelsedomen står fast. Fjorton månader ska avtjänas på kvinnoanstalt och skadeståndet Elena ska betala Andres höjs från 100.000 till 134.000, plus ränta. Rätten tar ingen hänsyn till att hon är nybliven mamma och ammar.
Efter att hovrätten tagit sitt beslut får jag och mina kollegor i ideella gruppen Förtalsstödet en återkommande kontakt med Elena. Vi sätter oss in i hennes fall och engagerar vår människorättsadvokat Jan Södergren i att försöka hjälpa henne i den övermäktiga situation hon befinner sig. Vi väntar in att hon får sitt prövningstillstånd till Högsta domstolen nekat, sedan inkluderar vi Elenas fall i vår stämning av staten.
I skrivande stund är vi tio svenska kvinnor som stämt staten för att ha kränkt våra mänskliga rättigheter genom att döma oss för förtal - då alla tio är brottsoffer och/eller har barn som är brottsoffer, och det enda samtliga gjort är att berätta öppet om sin utsatthet och verklighet som brottsoffer. Vi här på HON kommer skriva mer om den svenska förtalslagen och andra kvinnor som dömts på samma grunder som Elena, och jag själv.
Inom kort kommer advokat Södergren skicka in alla tio fall till Europadomstolen; sedan är det bara att vänta. Men innan vi får svar därifrån kommer Elena ha klivit innanför murarna. Exakt när det sker vet hon inte än, kanske får hon en vacker höst till hemma med lilla Otto som lär sig nya ord varje dag. Elena försöker vara positiv, hon kallar sig själv för överlevare.
– Jag har alltid varit bra på att överleva, för att jag har varit tvungen.
Innan vi skiljs åt efter den där middagen på min bästa kvarterskrog pratar vi om hur det kommer bli för Elena inne på anstalten. Hennes dotter Sara säger att:
– Mamma du kommer ses på som en hjälte.
Olika kartläggningar av kvinnliga fängelsekunder visar att en majoritet utsatts för våld och övergrepp från män i sin närhet. Nu sätts Elena i fängelse för att ha berättat om samma verklighet. En verklighet hon delar med hundratusentals andra kvinnor i det här landet.
Elena, Sara, Andres, Otto och Jonas heter egentligen något annat.