Åtalad för grov kvinnomisshandel – nu skyller Jonas Wesslander på hunden

Attunda tingsrätt i Sollentuna. Höstsolen skiner och frosten glittrar på taket på andra sidan pendeltågsstationen. Vakterna på tingsrätten hälsar vänligt, men innanför dörrarna väntar en helt annan verklighet. Sakta men säkert samlas folk utanför sal nummer 7, där huvudförhandlingen om grov misshandel ska hållas.

På ena sidan sitter den åtalade Jonas Wesslander, tidigare känd från 90-talsbandet Basic Element och grundare av Kulturcentrum Ungdom. Hans inställning är glasklar: Han är oskyldig, och det är i själva verket hans exfru, My Martens, realityprofil och aktuell med boken I stalkerns grepp, som har misshandlat honom.

Han sitter i en grå luvtröja med luvan djupt neddragen över pannan, medan det långa håret fungerar som en skyddande gardin för ansiktet.

Stämningen i rättssalen präglas från start av en obehaglig kontrast. När det elva minuter långa larmsamtalet spelas upp ser My djupt berörd ut och börjar gråta. Tvärs över salen sitter Wesslander, med luvan uppdragen, helt inkapslad.

När åklagaren – helt enligt tidigare begäran – begär stängda dörrar för att visa bilderna på Mys skadade kropp, går alla ut. När bilder på Wesslander ska visas gör hans advokat ett utspel och menar att det borde vara jämställt. Varför ska hans klient hängas ut?

Men åklagaren slår fast det rimliga: Eftersom försvaret inte begärt det i förväg finns det inga sådana reservationer.

Dörrarna stängs trots det. Det hela framstår som ett spel för galleriet, ett kalkylerat drag för att måla upp Wesslander som offer.

Försvarets taktik blir än tydligare när advokaten rullar ut en vag presentation om bipolär sjukdom – om vad man kan uppleva, hur man kan bete sig och vad olika mediciner kan orsaka.

När det är dags för My att redogöra för sin version har Wesslander visserligen tagit av sig luvtröjan, men behåller håret som en ridå över ansiktet och vänder sig ofta bort.

Enligt uppgifter till HON Media under en paus använder Wesslander vanligen linser, men saknar tillgång till dessa under häktningstiden och har tvingats ta till glasögon – som han väljer att inte bära. Källan menar att han utan dem är så pass närsynt att han faktiskt inte ens ser My där hon sitter.

Hon berättar om upptakten till misshandeln, att det handlade om en inspelning på hennes telefon, om varför hon den här dagen började spela in Wesslander, hur han ständigt säger: ”Jag har aldrig sagt så där”, och att inspelningen skulle fungera som ett bevis.

My beskriver det brutala ögonblicket när Wesslander tryckte sitt smalben mot hennes hals. Hur hon såg honom i ögonen, fast det inte var han längre, hur hon vädjade: ”Jag får ingen luft.” Hur det började svartna för ögonen, plötsligt blev varmt och hur hon senare insåg att hon hade kissat på sig.

Jag trodde att jag skulle dö

Hon ser rakt på advokaten när hon konstaterar det som varit en röd tråd genom hela hennes liv: hur hennes bipolära sjukdom ständigt vänds emot henne. Samtidigt påminner hon om hans ord den dagen: ”Det här kommer att göra ont.”

När hon med gråten i halsen ska beskriva skräcken brister rösten till slut:

– Jag trodde att jag skulle dö.

Det begärs paus. När alla samlas igen skannar Wesslander av åhörarna. My har svårt att hålla ihop när hon tittar mot honom. Hon berättar att hon inte har någon självkänsla kvar alls.

När hon är klar med sin redogörelse sträcker hon sig mot pappersmuggen för att dricka. Hennes hand skakar kraftigt. På frågan om hon fortfarande har ont svarar hon att hon har fysisk smärta, men det som skär genom rummet är:

– Mina känslor … mitt hjärta … gör fortfarande ont.

Han drar igång en absurd frågestund om hunden

Det är plågsamt att bevittna, men My vacklar inte. Trots advokatens uppenbara försök att provocera, som när han drar igång en absurd frågestund om hunden och insinuerar att det kanske var hunden som kissat på henne, snarare än att det var en följd av kvävningstrycket, låter hon sig inte kuvas. Det går inte att låta bli att bli stolt över henne.

När Wesslander intar rollen som berättare har han bytt luvtröjan mot en skjorta. Han sitter rak i ryggen, blickar ut mot åhörarna för att se vilka som är på plats och lutar ena armen ledigt mot armstödet på stolen intill. Det låter som hämtat ur ett inövat manus.

– Hon blir galen, säger han och blickar mot nämndemännen, samma nämndemän som han, utan sina glasögon, knappt kan urskilja.

Han målar upp en bild av hur utmanande det är att leva med en, enligt honom, ”bipolär, självmordsbenägen människa”. Under dagen visar han inga egna känsloyttringar, bortsett från när han nämner Mys sjukdom. Då brister det för honom. Han förklarar upprört hur han inte kan kontrollera henne, hur jobbig hennes sjukdom är för honom.

När målsägandebiträdet konfronterar honom med frågan om varför han var tvungen att, enligt sin egen redogörelse, slita mobilen ur Mys hand för att radera inspelningen (om det nu inte fanns något som visade honom i dålig dager), lyser en märklig triumf igenom.

– EXAKT! utbrister Wesslander, som om målsägandebiträdet precis hjälpt honom att bevisa en poäng.

Anna Book är på plats och hamnar i djupa samtal om sig själv

Under dag två, på onsdagen, når cirkusen runt fallet nya höjder. Det spelar ingen roll vem man är där för att stödja. Det beteende som uppvisas av delar av åhörarna hör hemma på läktaren till en hockeymatch, inte i en domstol.

Åhörarna prasslar högt med godispåsar som de sedan passar mellan sig, knäpper upp läskburkar och kläcker ur sig kommentarer. Kända ansikten syns i vimlet. Anna Book är på plats och hamnar i djupa samtal om sig själv under pauserna. Även Dr. Alban skymtas som en vän till paret.

Men finkänsligheten lyser med sin frånvaro. När ett tekniskt fel inträffar och ett tidigare vittnes skärm dyker upp bryter delar av åhörarna ut i högljudda skratt. Man gestikulerar vilt mot nämndemännen, slår ut med armarna, ropar instämmande ”Exakt!” och springer in och ut ur salen. Det förvandlar någons utlämnande, sönderslitna privatliv till en renodlad dokusåpa.

60 slag med både knuten och öppen hand

Mot slutet av förhandlingen ställs de två versionerna oundvikligen mot varandra. Åklagaren pressar Wesslander på hans orimliga påstående om att det var My som slagit honom med uppemot 60 slag med både knuten och öppen hand – trots att han inte har ett enda blåmärke på kroppen. My har däremot skador från topp till tå.

Målsägandebiträdet knyter skickligt ihop säcken genom att belysa normaliseringsprocessen: hur My lojalt har försvarat honom och envist kämpat för att bli ”den bästa versionen av sig själv” i en destruktiv relation.

Medan rättegången går mot sitt avgörande – med beskedet att han troligtvis kommer att släppas på fri fot – lämnar My salen i sällskap med sina anhöriga. Hon sätter sig ner på en bänk. Hon skakar och gråter.

I dagsläget finns inget beslut om huruvida Wesslander ska bli kvar i häktet eller inte.

Kvar finns insikten om att vissa rättssalar förvandlas till spektakel, där det tycks saknas insikt om att privata liv vänds ut och in.

My Martens har godkänt att bli namn- och bildpublicerad av HON.