Har public service verkligen som uppdrag att låta manliga förövare få berätta sin version, gång på gång? Man börjar ju undra, efter senare års publiceringar.
Jag tänker självklart se hela SVT:s nya dokumentärserie Dokument inifrån: Pojkarna – regissören och sanningen om kultregissören, tillika pedofilen, Staffan Hildebrand innan jag ger min slutliga dom. Men efter att ha sett första delen, som släpptes i dag (de andra två kommer nästa och nästnästa vecka), får jag inte två tankar ur huvudet:
Tror man verkligen att det går att intervjua uppenbart störda personer?
Och hur många gånger ska förövare få mikrofonen?
Journalisten Negra Efendićs uppdrag och mål är att ställa vittnesmål och kanske även rena bevis mot det Hildebrand själv säger. Hon åker till Kambodja där han nu bor, i the pedo paradise, för att möta honom och tvingas benämna övergrepp på barn som att ”ha sex med unga killar” för att få gubben att överhuvudtaget prata med henne. I nästan 48 minuter får vi tittare plåga oss igenom pedofilens klassiska försvar. Barnen ville också, barn kan också bli kära i och attraherade av vuxna, jag hjälpte ju faktiskt barnen jag ”rörde vid”.
Hela premissen är skitkonstig. En public service-journalist måste sitta och spela med i den sjuka mannens världsbild för att få honom att fortsätta prata med henne, kanske säga något mer.
Och nu är det alltså dags igen. Tre avsnitt i SVT. Samma lögner, samma sjuka världsbild.
Jag tittar på dokumentären samtidigt som jag lagar mat. Min snart tolvårige son är i rummet intill. Pojkarna som den då 30–40-årige Hildebrand förgrep sig på var ett år äldre än min son. Det svindlar att ens ta in.
Vi vet det redan. Hildebrand har redan erkänt övergreppen för flera år sedan. Han har dock aldrig dömts, eftersom brotten sedan länge är preskriberade. Det har skrivits en granskande bok om Hildebrands övergrepp på pojkar: G – som i gärningsman, av Sören ”Sulo” Karlsson och Deanne Rauscher, 2021.
Han erkände i boken och i intervjuer efteråt och har sedan dess getts ännu mer medieutrymme att normalisera och relativisera pedofili. Senast i februari i år fick han i tre avsnitt av Svenska Dagbladets dokumentärpodd Blenda breda ut sig om sig själv och sin syn på ”barn och sex”.
Och nu är det alltså dags igen. Tre avsnitt i SVT. Samma lögner, samma sjuka världsbild.
Jag förstår inte för mitt liv varför man nu inte bara fokuserar på Hildebrands brottsoffer. Varifrån kommer den här maniska viljan att låta förövare komma till tals, om och om igen? Vad ska det fylla för syfte – annat än att hjälpa till att sprida deras störda världsbild som ett alternativ?