”SVT ville skildra psykiskt våld – men kallade mitt trauma för ett gräl”
Nadia Hill valde att hoppa av den uppmärksammade SVT-dokumentärserien om psykiskt våld - Du måste gå. Nu riktar hon skarp kritik mot kanalens arbetsmetoder och bemötande av våldsutsatta kvinnor.

I början av året blev jag kontaktad av en journalist på SVT. Redaktionen arbetade med en dokumentärserie om psykiskt våld. De hade hört mig berätta om det våld jag utsatts för i poddar och på sociala medier och undrade om jag var intresserad av ett samtal.
Kort därefter hade vi ett första möte. Jag fick berätta mer om min historia. Inledningsvis upplevde jag att journalisten verkligen ville förstå våldet.
Jag fick veta att de var intresserade av att gå vidare med mig och jag skickade in en mängd material som underlag för att styrka min historia. Så långt är jag helt med på den påstådda gedigna researchen som vi ska återkomma till senare.
Under ett senare samtal diskuterade vi möjliga inspelningstider. Jag delade även med mig av tips på både forskare inom ämnet och en kunnig advokat. Journalisten tog emot kontaktuppgifterna.
Jag förklarade att det våld som kallas eftervåld, alltså det våld som förövare kan fortsätta utöva genom myndigheter efter att en kvinna lämnat relationen, skulle bli svårt för mig att undkomma. Jag berättade hur en stor del av det våld jag fortfarande lever med, faktiskt möjliggörs av myndigheterna och att det handlar om ett systemfel. Ett systemfel som står i vägen för kvinnors möjligheter att lämna våldsamma relationer när de har barn tillsammans med förövaren.
Efter det samtalet kände jag att det nog inte skulle bli någonting av det här ändå. Jag förstod att jag hade klivit utanför SVT:s comfortzone. SVT är inte redo att nudda vid det svenska familjerättssystemet. Givetvis hoppades jag ändå att den här dokumentären kunde bli en väg att nå ut med den verklighet som jag och så många andra mammor lever i.
Där och då gick någonting sönder inom mig
Månaderna gick och den eventuella inspelningstid vi hade diskuterat passerade. Någonstans insåg jag att det hopp jag hade känt förmodligen varit förgäves. SVT och public service kändes inte redo att skildra den här delen av mäns våld mot kvinnor och barn.
Men så hörde journalisten av sig igen. Hon ville ha originalfilerna till de ljudfiler jag tidigare lämnat in. Hon förklarade att det fanns mycket bra material som visade hur våldet kan se ut och som skulle kunna användas i dokumentärserien. Min spontana tanke var: Varsågod, använd det!
Vad jag inte förstod då var att mitt material skulle publiceras helt anonymt och kommenteras av de ”våldsexperter” som deltog i serien. Det förstod jag först senare, när det började närma sig sändning.
Några veckor innan serien skulle sändas hörde plötsligt en annan journalist på SVT av sig. Jag stod inne i en matbutik när samtalet kom och tryckte bort det, men skickade i stället ett sms där jag förklarade att jag hade ångrat mig. Jag ville inte längre delta och ville inte heller att mitt material skulle användas.
Jag vet egentligen inte varför. Det var bara min magkänsla som jag inte kunde bortse från. Jag var tvungen att lyssna på den.
Journalisten svarade med att vilja ringa och förklara hur det jag berättat och vilka ljudfiler som skulle användas. I meddelandet refererade hon till ett av mina mest traumatiska minnen från tiden med min förövare som ”grälet”.
Vi som lever med våld som fortsätter efter att relationen tagit slut, är vana vid att möta inkompetens
Där och då gick någonting sönder inom mig. Den olustiga känsla jag burit på blev plötsligt glasklar. Den här redaktionen hade inte förstått ett dugg av det helvete som jag och många andra kvinnor går igenom. För då refererar man inte till våld som gräl.
Vi som lever med våld som fortsätter efter att relationen tagit slut, är vana vid att möta inkompetens. Men här hade jag fått bilden av att det var en seriös redaktion som ville göra en viktig dokumentärserie om våld. Därför tog det hårdare.
Jag är dock en samarbetsvillig och kroniskt förlåtande människa, så jag gav det en chans till och hade kontakt med journalisten som jag talat med från början. Det gjorde mig varken tryggare eller mer hoppfull. Tvärtom blev jag efter det samtalet ännu mer säker på att det här inte skulle bli bra.
Mitt beslut stod därför fast. Jag kände mig förminskad och var upprörd. Vi kom överens om att mitt material skulle klippas bort. Journalisten önskade också att jag skulle återkomma efter att serien sänts, eftersom hon gärna ville ha min feedback.
När serien kom ut, tackade jag mig själv för att jag hade backat ur.
Självklart går SVT i fällan och försöker förminska våldet mot kvinnor genom ett tappert försök att göra våldet könlöst. Jag säger inte att kvinnor inte kan använda våld. Men Europarådets expertgrupp GREVIO (Group of Experts on Action against Violence against Women and Domestic Violence) har kritiserat Sverige för den växande trenden med könsneutralt språk i frågor som rör mäns våld mot kvinnor. Något som SVT, med sin påstått gedigna research, borde ha hittat information om.
SVT går dessutom ett steg längre. Det räcker inte med ett könsneutralt språk. Man bjuder även in en man och en lesbisk kvinna för att verkligen försäkra sig om att ingen ska tro att SVT sysslar med att belysa ett av vår tids största samhällsproblem: mäns våld mot kvinnor och barn.
En tid efter att serien släppts såg jag att professor Sonja Ayeb Karlsson hade gjort en Instagram-reel om Du måste gå. Plötsligt fick jag de ord jag själv saknat för att beskriva varför serien gör mig som våldsutsatt kvinna så fruktansvärt tom inombords.
I Sonjas forskningsanalys av serien går hon bland annat igenom begreppen psykiskt våld och tvångskontroll, och hur SVT förmedlar information som saknar stöd i forskningen. Hon förklarar varför föreställningen om att våld är något som inte lämnar blåmärken är så problematisk, eftersom tvång och kontroll är gemensamma faktorer vid dödligt våld. Hon lyfter även fallet Tintin som exempel på att dödligt våld inte alls behöver föregås av fysiskt våld.
Sonja reder ut begreppen och plötsligt förstår jag precis vad jag vill förmedla i den feedback som journalisten efterfrågat. Jag länkar till den text Sonja skrivit här på HON och informerar om att det även finns tre reels på hennes Instagram som förklarar den känsla jag haft av att redaktionen inte förstått våldet.
Till min stora besvikelse möts jag av svaret att: ”de synpunkterna får stå för henne” och att de som gjort serien känner sig trygga med att Du måste gå grundar sig på fakta och forskning.
Jag försöker en gång till att ifrågasätta vilken kompetens deras ”experter” egentligen har. Den ena har fokus på förövare och arbetar på Manscentrum. Den andra har ingen eller mycket begränsad kompetens inom området. Den sistnämnda är däremot, enligt Instagram, en vän till programledaren Anna Lindman.

Till sist möts jag av ett svar där “experterna” anses uppfylla de kriterier SVT efterfrågat och omnämns som “sakkunniga”. Journalisten hävdar dessutom att de i sin research tagit del av aktuell forskning samt intervjuat forskare, som hon inte nämner namnen på. Trots detta uttrycker den internationella forskaren, Sonja Ayeb Karlsson, öppet att Du måste gå sprider information som saknar stöd i forskning.
Jag konstaterar att SVT:s journalist ljuger och ger upp hoppet om att min feedback ska ta sig förbi detta skal av förnekelse som denna redaktion svept in sig i.
Hur ska situationen för våldsutsatta kvinnor någonsin förbättras när Public Service hellre tar in sina kompisar och förövarstödjare i dokumentärsatsningar, än forskare som faktiskt besitter den kunskap som krävs för att kvinnor och barns liv ska bli fria från mäns våld?
Och vilka är männen hos SVT som gynnas av att denna fakta och evidens mörkas?